Krönika #3 No pain, no gain!

»Gör det ont att tatuera sig?«Teckning av ryggens anatomiska uppbyggnad

»Min kompis morsas brorsas kusins arbetskamrats sambos hunds förra mattes brevbärare sa att det gör svinont att tatuera rumpan! Är det sant?«

Ja, det handlar om just det – den ständigt återkommande frågan om hur det känns att tatuera sig och hur ont det gör. Var man sig än i världen vänder dyker den upp lika envist som en finne på näsan. Tyvärr är det dock en tämligen meningslös fråga. För det är en omöjlig fråga på så vis att vi bara kan besvara den utifrån oss själva. Sådana frågor och påståenden är det ju ingen som i generell mening för andras räkning kan svara ja eller nej på. Smärtan i sig och graden av smärta är högst individuell. Det är precis som att somliga kan ta ett klämt finger eller en stukning med en grymtning – medan andra vältrar sig i vånda, som om någon stoppat pistolmyror i deras underkläder.

Precis som med andra smällar man får ta här i livet finns det ju en rad omständigheter. Det beror som sagt på vem man är. Också på vilken sorts smäll det är – hur kraftfull den är, hur den tar och var den tar. Likaså beroende på dagsformen den »drabbade« befinner sig i. Med andra ord får man som med allt annat klura på hur mycket tatueringar känns utifrån hur man brukar kunna ta så kallad »smärta«. För att markera denna poäng kan jag nämna det att jag vet personer som kvidande tvingas avbryta mitt i sessionen, samt personer som brukar ligga och halvslumra hos tatueraren och ser det som en stunds avkoppling. Det är ungefär som att fråga om en maträtt är för stark eller om volymen är för hög.

»Ont« går ju inte att definiera och gradera rent objektivt och entydigt. Huden kommer att utsättas för 1–2 millimeter djupa stick av en grupp nålar som gör 25–150 slag per sekund, och det är naturligtvis kännbart. Hur kännbart beror på dig och de omständigheter som råder just då. Är du exempelvis i taskig form; känner dig trött och sliten och har dåligt med energi, då kommer det kännas mer. Kommer du att ligga länge och köra något större motiv kommer det kännas mer. Särskilt som du då sannolikt kommer erfara hur ditt immunförsvar drar igång under den faktiska sessionen. Då känns det mer. Har du dessutom en tatuerare som är »hårdhänt« i sin teknik, ja, då känns det mer.

Ja, jag retar mig faktiskt lite på att folk fokuserar så jävla mycket på hur det känns, samtidigt som de propsar på att just tatuera sig. Tatueringar känns som sagt och det förstår alla som vet hur en tatuering görs. Med andra ord är det något man får leva med. Det är inte för intet som jag kallar just denna krönika för »No pain, no gain«. Är du inte beredd att ta allt vad det innebär att tatuera dig bör du helt enkelt låta bli. Det är liksom en insats under premissen: »allt eller inget«. Precis som att den som vill ha muskler måste slita ont med träning för att det ska hända något. Tatuering är ett uråldrigt hantverk som alltid har varit förenat med att lida pin för att vara fin.

Visst, det finns bedövningssalvor idag och ärligt talat retar jag mig än mer på dem. Jag förstår de tatuerare som säger nej till sådana medel, även om många idag går med på det under vissa restriktioner. Dessa salvor är nämligen i regel inte särskilt bra för huden ur tatueringssynpunkt, och det känns som att de egentligen bara handlar om att folk vill tjäna pengar på andras rädsla. Salvorna förändrar nämligen hudstrukturen, varför huden inte beter sig som planerat gentemot nålarna och färgen. Exempel på detta är att salvan gör huden blöt och mjuk och därav sladdrigare, eller drar ihop blodkärlen och får huden att hårdna. I övrigt stör det helt enkelt den naturliga reaktionen som bör finnas där. En naturlig reaktion som exempelvis normalt skulle ha lett till avbrott av sessionen undgås och får senare konsekvenser som gravare påslag av immunförsvaret och/eller sämre läkning och mående. Bedövningen sträcker sig dessutom bara till en viss gräns och tid och räcker sällan för en hel tatueringssession. Därmed får du som kund inte samma chans att bygga upp dig mot känslan över tid, utan riskerar istället ett plötsligt uppvaknande.

Känslan, vilken den nu än är, av att tatuera sig (hos en professionell, yrkesverksam tatuerare) är ofarlig och övergående. Det handlar bara om något tillfälligt just där och då. Därav är det klart bättre att göra sin tatuering i flera etapper eller helt enkelt bita ihop, än att slösa pengar på dyra salvor som riskerar att försämra resultatet. De flesta tatuerare är dessutom väldigt kundnära och serviceminded, varför man kan vinna nog så mycket på att tala om att man är rädd och/eller känslig istället för att experimentera med dumheter. Doc Forest lär under 1970-talet kväst fyllan hos dåtidens kunder med ett anslag om att den som inte vågar tatuera sig nykter ska ingen tatuering ha. Jag personligen känner något liknande inför det här med bedövning. Men men – alla gör som de själva vill och mina ord är min åsikt, inte den eviga sanningen.

Allt gott!

Mvh,
Tatukarien