Collins, Norman [Sailor Jerry]

Norman »Sailor Jerry« Collins, 1911–1973, är ironiskt nog den mest kände tatueraren av vår tid – ironiskt då Jerry själv bokstavligen avskydde publicitet. Tatuerare som Lyle Tuttle var för Jerry kommersiella hippies, och journalister som vågade sticka näsan i studion slängdes ut innan de knappt hunnit be om en intervju. Om Jerry visste att hans namn idag blivit så ikoniskt, och till råga på allt ett varumärke, skulle han sannolikt gå bärsärkargång i sin grav. Samtidigt kan man förstå varför Don »Ed« Hardy – en av Jerrys lärlingar och vänner – valt att föreviga honom på det viset. Det finns trots allt få tatueringsintresserade som inte har en särskild plats i sitt hjärta för mannen, myten, legenden Sailor Jerry.

Denna ovan nämnda vresighet var något av ett signum för Jerry. Smeknamnet ifråga fick han redan som tioåring då fadern ansåg sonen vara lika tjurskallig som familjens åsna vid namn Jerry. Jämte humöret var Jerry också en rebell. Redan  som tonåring, under mitten av 1920-talet, gav han sig av hemifrån för att luffa och ströjobba sig runt de förenta staterna. I linje med sitt liv som outsider började Jerry under denna tid att tatuera, för hand med hjälp av nål och bläck.

1927 mötte Jerry den Chicago-stationerade tatueraren Gib »Tatts« Thomas, vilken tog sig an Jerry och lärde honom att tatuera med maskin. Jerry övade sedan på bland annat lodare och strykare, vilka i regel bjöds en skvätt billigt vin för besväret. Under sin tid hos Thomas kom Jerry i kontakt med tidens mest typiska tatueringsklientel – sjömän. Deras historier och uppseende tilltalade hans upptäckarlusta och 1928 mönstrade Jerry på den amerikanska flottan där han fick tillnamnet Sailor, därav »Sailor Jerry«. Här väcktes också den livslånga kärleken till sjön och fartyg, vilket skulle komma att starkt prägla Jerrys tatueringsmotiv.

Vid utgången mönstringstid kom Jerry under 1930-talet att slå sig ned i Honolulu, Hawaii. Där livnärde han sig som tatuerare fram till 1950-talet. Under sina första år gjorde Jerry detta kringvandrande mellan olika nöjesstråk och militärbaser, sedan i tatueringsstudion »Tom and Jerry’s« på 13 South Hotel Street – en gata där horhus, barer och tatueringsstudior låg vägg i vägg. Tom var en kinesisk man som redan var hemmastadd stadsdelen »Chinatown«, i vilken Hotel Street utgjorde huvudstråk.

1941 attackerade Japan Pearl Harbor och det amerikanska intresset för Hawaii blev till skillnad mot innan plötsligt mycket påtagligt. Som Hawaii-bo och patriot tog Jerry attacken tämligen personlig och önskade därför åter mönstra på US Navy. På grund av dåligt hjärta ålades han dock ingen militär tjänstgöring utan istället hos handelsmarinen, varpå han spenderade sin tjänstgöringstid med att segla på amerikanska baser och förse dessa med förnödenheter. Under en av dessa handelsseglatser lämnade Tom studion och Jerry återvände till en låst dörr. Han lät dock öppna studion på nytt på egen hand under namnet »Sailor Jerry’s«.

Andra världskriget nådde sin kulmen och med tolv miljoner amerikanska soldater i tjänst — av vilka många av flottans gossar hade Hawaii som hemmahamn och/eller permissionstillflykt — förändrades Hawaiis tempo radikalt. Honolulu svärmade under perioden av unga män med dåliga utsikter att återvända hem i ett stycke, varför de snabbt och effektivt sökte bedöva sig med kvinnor, sprit och tatueringar. Jerry som själv varit i flottan och dittills levt ett hårt, äventyrligt liv skapade många idag klassiska motiv i linje med detta. Exempel på detta är hans många sjömans- och pinupmotiv med slogans som: »Stewed, screwed, tattooed«. Jerrys stil utvecklades utöver det då han efter 1945 började brevväxla med japanska tatuerare och lät implementera japanska drag i sin traditionellt amerikanska stil.

Under 1950-talet tog dock Jerry en paus från tatuerandet. Det sedan han blivit förbannad på den amerikanska statens skattekrav – Jerry var väldigt högerorienterad och ansåg inte att staten hade rätt att profitera på hans arbete. Han lär ha sagt: »Jag är väl för helvete inte statsanställd!«  Istället hittade han på att segla turister runt öarna och göra program i lokalradion. Efter ett tiotal år kunde han dock inte hålla sig borta längre och lät åter öppna en studio, nu på 1033 Smith Street. Till denna adress kom under 1960-talet flera namn ur den följande tatueringsgenerationen – Mike Malone, Zeke Owens och Ed Hardy; unga tatuerare som hade kontinuerlig brevkontakt med Jerry, vilka var respektfulla och smarta nog att vinna hans gunst.

Den då unge konststudenten, Hardy, började brevkorrespondera med Jerry då han upptäckt den japanska skolan och fått höra talas om Jerrys implementering av denna stil. Genom detta starka intresse och med en lovande förmåga blev Hardy snabbt Jerrys favorit, och i Jerrys tankar en möjlig efterträdare. Tillsammans med denna yngre skara tatuerare ordnade Jerry minikonvent, till vilket också hans japanska kontakter inbjöds. Till sin stora sorg upptäckte han snart hur unge Hardy snärjdes av japanernas konstskicklighet, och när han så erbjöds en lärlingsplats i Japan var han inte sen att anta den.

1973 drabbades Jerry av en hjärtinfarkt medan han var ute och åkte motorcykel. Han tog sig dock hem men avled av sviterna tre dagar senare, den 12 juni. Till sin fru hade han sagt att om han dog skulle hans tatueringsstudio antingen gå vidare till någon av hans lärlingar eller brännas ned. Sedan Hardy var lärling i Japan och svår att nå och Owens inte ville sedan han startat sitt eget i San Diego, blev det Malone som plockade upp stafettpinnen. Som en homage till Jerry döpte Malone studion till »China Sea Tattoo«, där han förblev verksam i över tjugofem år. Styrkan i Jerrys ande visade sig dock mycket stark, då så väl som idag. År efter att han gått bort kom folk till Malones studio och frågade efter Jerry.

Idag lever Jerrys minne vidare inte bara i vad han bidrog till gällande stilgrepp och kunskaper, men också i nostalgi, minnen och legender. Fastän han kunde vara både tjurig och hård var han också genuin och intelligent. Avskyn mot publicitet till trots var hans äkthet och yrkeskärlek stor nog för att göra honom odödlig. Hos Jerry var det inte kunden som hade rätt – Jerry var tatueraren och han satte villkoren för vem som tatuerades och vad som tatuerades. I brev som lämnats kvar skrev Jerry att han inte tatuerar andras motiv, och att han gillade den japanska traditionen där tatueraren avgör huruvida man förtjänar att tatueras eller ej. Vänstersympatisörer, hippies, bråkstakar och snåljåpar – för vilka Jerry ofta uttryckte sig i mycket grövre ordalag – var inte välkomna hos honom. En särskilt omtalad händelse är den då en berusad sjöman måttade ett slag mot Jerry. Jerry plockade då upp en större fickkniv för att köra ut bråkstaken. Sjömannen hånlog dock och menade att Jerry inte skulle våga använda kniven. Sjömannen hade fel och syddes sedan ihop av samme man som knivskurit honom.

I denna hårda natur fanns också ett ofantlig skämtlynne. Jerry älskade att driva med folk som inte hade bättre vett än att falla för det. Den lokale konkurrenten Lou Normand var särskilt utsatt för detta. En gång ska Normand ha frågat Jerry hur han fick en så fin lyster i det röda på sina motivplanscher. Jerry svarade då att detta ordnade man lätt genom att blanda socker i färgen. När Normand senare utefter detta råd bättrade på allt det röda i sina motiv, åstadkom han inte annat än att dra till sig kackerlackor som åt stora hål i motiven.Vid ett annat tillfälle tröttnade Jerry på Normands babblande om att färgen lila var omöjlig att framställa för tatuering. Jerry lät då tillsammans med en kemist ta fram lila tatueringsfärg, för att därpå tatuera ett lila motiv som en kille som sedan fick betalt för att gå och visa upp tatueringen för Normand. En tid senare då Normand hamnat på sjukhus lät Jerry uppvakta rivalen genom att skicka honom ett fång lila blommor.

Källor:

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,