Tatueringsstilar

Bild för observation. Svart text kantad av svarta varningstrianglar på brandgul bakgrund.

Japansk tatuering

Japansk tatuering, så som vi känner den idag, med stora och färgstarka motiv med scener och berättelser hämtade ur shintoismen och japansk folklore, är en oerhört rik tatueringstradition med en mångfacetterad historia, trots att den faktiskt är yngre än vad de flesta tror. 

Pratbubbla med japanskt tecken inuti.Den japanska tatueringskonsten rymmer många unika begrepp bland vilka det är lätt att tappa bort sig. Särskilt sedan historiska förvanskningar och västerländska omtolkningar blandat ihop flera ord och betydelser. Exempelvis kallar gemene japan och västerlänning japansk tatuering för »irezumi« fast de egentligen talar om »wabori« och »horimono«.

Hindret med det japanska språket är att det sällan är ordagrant. Många japanska ords syftningar är beroende av bakgrund och sammanhang, som ofta säger mer än den direkta ordalydelsen. För att bättre förstå skillnaden mellan de nämnda begreppen bör den historiska översikten läsas.

Horimono ≠ Irezumi ≠ Wabori

Enklast är att utgå från termen irezumi – [いれずみ] »sätta in bläck«. Det är ett delvis generaliserande, delvis nedsättande begrepp som kan motsvara vilka tatueringar som helst, dock i japansk kontext främst primitiva tribaltatueringar och forntida strafftatueringar.

Wabori och horimono är de rätta begreppen för vad vi idag menar med »japansk tatuering«. Wabori – [和彫り] »japansk gravering« syftar just på tatuering av inhemsk stil, på inhemskt sätt. Horimono – [ほりもの] »gravering« säger inte så mycket ordagrant men syftar till helhet och komposition av de stora motiv som är vanliga inom japansk tatuering – med större delen av kroppen täckt i en enhetlig tavla.

Precis som terminologin är den japanska tatueringskonstens historia allt annat än linjär. Den har kort sagt flera olika infallsvinklar och där finns flera milstolpar att inbegripa för ett bättre sammanhang.

Uråldriga tribaler

Närbild på bar rygg med japansk tribal – ett större symetriskt mönster av geometriska former, helt i svart.Japanska tatueringar sägs kunna spåras tillbaka till Jōmon-perioden (14.000–300 f. v. t). Från den tiden finns 10.000-åriga lerfiguriner med ansiktsmönster som anses tyda på en tatueringskultur. Det har då antagits att dessa ansiktstatueringar har haft andliga och rituella syften, i likhet med många andra urbefolkningars likartade kroppsmodifikationer.

Sådana tatueringar har sedan setts efter det hos japanska urbefolkningar som ainu- och  ryukyuan-folken. Hos dem finns bland annat traditioner av att kvinnorna tatuerar tribaler i ansiktet och på händerna efter att de gift sig.

Dessa tribaler tros komma från mongolernas intryck av många av de främmande kulturer som de korsade världen över, exempelvis Sydamerika och Polynesien. Vad som starkt talar för den teorin är att de olika tatuerade urbefolkningarna har väldigt likartade mönster och ritualer kring tatueringarna, trots de väldiga geografiska avstånden mellan dem.

Forntida strafftatueringarna

Stiliserad teckning i grönt, av japansk man med japanskt tecken i pannan.Det specifika straffet härstammar från Kina och kallas »bokukei« – [ぼくけい] »bestraffa med tatuering«. Detta var ett vanligt straff för mindre brott från drygt 300 f. v. t till och med 1600-talet, sedan blev frihetsberövande straff allt vanligare.

Bokukei var att märka kriminella med särskilda tecken på synliga kroppsdelar som exempelvis underarmen eller pannan. Tecknen varierade ofta lokalt och kunde vara alltifrån en uppsättning streck till tecknet för »hund«.

Dessa motsvarar alltså inte alls wabori eller horimono. Dock finns en vag koppling då de sista generationerna med bokukei under 1600-talet har möjligheten att modifiera eller täcka över sina strafftatueringar med mer moderna, dekorativa japanska tatueringar.

Den japanska historiska eran kallad Edo-perioden varade mellan 1600 och 1868.

Målad tavla av 1600-talets Edo. Uppifrån ses en gatuvy av ett stadskvarter med ljusa höga trähus med blåsvarta tak. Små figurer av människor i färggranna kläder rör sig mellan byggnaderna.Efter att inbördeskrig mellan de feodala herrarna och deras koalitioner rasat i Japan under mycket lång tid, nåddes en slutpunkt då en östrajapansk koalition besegrade de västra sammanslutningarna i slaget vid Sekigahara, år 1600. Eftersom kejsaren dåmera saknade reell politisk makt blev segerherren Tokugawa Ieyasu Japans nya ledare.

1603 lät Tokugawa forma en militärregering med huvudsäte i Edo – dagens Tokyo. Direkt under sig hade Tokugawa en tredjedel av Japan medan resterande landet styrdes av Tokugawa-klanen genom en rad underklaner som löd under ett förbund.

För att säkra sin makt lät man avveckla en stor del av den japanska krigsmakten, räknat i antal män med rätt att bära vapen. Medan krigarklassen inskränktes ökade andelen bönder och köpmän. Hierarkin var sådan, från högst till lägst: krigare, bönder, hantverkare och köpmän. Alla resterande räknades som ofrälse. 

Bit för bit lät Tokugawa-regimen skapa ett totalitärt Japan med mycket lite individ- och handlingsutrymme. Framåt 1700-talet lät man också inskränka all yttre påverkan genom att förbjuda handel och kulturellt som religiöst utbyte med Japan. Önationen mer eller mindre stängde dörrarna mot omvärlden. 

Den inhemska tillväxten ökade enormt i och med att allt fler producerade medan nära ingenting exporterades. Många fler samhällen byggdes upp och Edos invånarantal ökade till dryga miljonen – på 1700-talet den folkrikaste staden i världen. Fred och inskränkthet skavde dock folket som hungrade efter nöjen och uttryck.

Från träsnitt till tatueringar

Japanskt träsnittstryck, så kallat ukiyo-e, av en ädelt klädd japansk man dansande på moln. Mannens kläder är svarta med gröna och röda detaljer samt ett senapsgult bälte. Molnen är gråa med ljusblåa kanter. Bakgrunden är gråblå.Bland de uttryck som uppstod under Edo-erans mellanperiod fanns »ukiyo-e« – [うきよえ] »bilder av den förbiflytande världen«. Ukiyo-e var massproduerade, billiga träsnitt från Edo-perioden och uppstod ur behoven av uttryck och nöjesliv. De var till en början enkla och svartvita men avancerades i och med sin popularitet. 

Namnet kommer sig av att träsnitten i regel avbildade det japanska vardagslivet eller saker i relation till detta. Det var scener från hushållslivet, stadslivet, tehus, skådespel, krig, med mera. Kraft och heder var ofta del av tematiken. Vissa kunde också vara rent sensationella och skildra bestialtiskt våld eller pornografi.

Den i sammanhanget mest inflytelserika träsnitten är hjältebilderna från en ursprungligen kinesisk saga, senare översatt till japanska, kallad »Suikoden« från 1827.

Exakt hur och när det tog fart är svårt att säga men ur folkkonsten ukiyo-e uppstod en tatueringskonst som baserade sig på dessa träsnitt. Även om tatueringarna i jämförelse med träsnitten förenklades och kom att fokusera främst på shinto- och sagomotiv är stildragen mycket tydliga.

Det ska då ha varit just träsnittskonstnärer som började att tatuera på detta vis. Därav yrkestiteln horishi, från »hori-« – [ほり] »person som graverar«  för wabori-tatuerare. Hori kommer i sin tur av ordet »horu« – [ほる] »att gravera«.

Statusmarkör bland de ofrälse

Japanskt träsnittstryck, så kallat ukiyo-e, av en japansk Edo-brandman med bara, tatuerade armar. Han låtar sig fram och håller en lång viska över axeln.Sedan ukiyo-e var en konstart för folket – de ofrälse, var även tatueringarna det. Bland de mest kända tatuerade grupperna från den tiden är »shouboushi« – [消防士] »brandman« och »hikyaku« – [飛脚] »kurir«, samt kyoukaku [侠客] – »folklig välgörare« som var en sorts rebelliska gatugäng och föregångare till »Yakuza« – [ヤクザ] »odugling« idag synonym för den japanska maffian. Det var förövrigt främst dessa klasser som kom att lägga grunden för horimono – stora kroppstatueringar.

Edo var en ofantlig trästad varför brandmännen som både levde farligt och var viktiga hade en sorts hjältestatus. Tatueringarna var en viktig del av deras hjältelika framtoning och sägs också ha varit ett spirituellt skydd mot farorna de utsattes för.

Kurirerna som ständigt var på språng, korsande de olika städerna med viktiga meddelanden, bar i regel endast höftskynken, varför tatueringarna för dem blev en sorts uniform men också en fråga om framtoning.

För gatugängen var de dels en hjältemarkör men också ett antiregimskt uttryck och ett tecken på samhörighet med den lilla människan.

Efter Edo-perioden kom Meiji-perioden (1868–1912). En större pro-imperialistisk koalition fick Tokugawa-regimen på fall och återgav kejsaren, Meiji Mutsuhito, den huvudsakliga politiska makten. Denna era kan sägas vara Edo-periodens raka motsats, då man istället för att helt fokusera på det egna landet kom att bli mycket omvärldsbejakande. Japan öppnades återigen mot omvärlden och blev en handelsnation. 

Målning av rygg med stor japansk tatuering, överstruken av ett stort rött kryss.I och med detta måste Japan visa framfötterna, framställa sig modernt och civiliserat. Det gamla Japan måste gömmas och glömmas, däribland tatueringar som ansågs högst ociviliserat. Tatueringarna var delvis en gammal straffmetod, delvis något som pöbeln sysslat med under Tokugawa-klanens tid. Sådana saker anstod absolut inte den nya tidens finslipade japaner.

Under tidiga 1870-talet kom lagar som förbjöd hantverket och de japanska tatuerarna kunde bara fortsätta sin verksamhet i yttersta hemlighet, vilket de också gjorde. Bakom andra verksamheter fortsatte man att tatuera i lönndom. Det lär därav ha varit under denna period som horimonon fick sin typiska form – trekvartsärm, öppet bröst och trekvartsben, för att inte synas när den tatuerade var påklädd.

Det fick också den följden att allt färre bland gemene japan lät tatuera sig. Istället drog konstarten till sig främlingar från Europa, särskilt sjömän och handelsresande. Fast även storheter, som exempelvis kung George V, ska ha fastnat för den japanska stilen. Han sägs ha låtit tatuera en drake och en tiger på respektive arm, under sin vistelse i Japan år 1881 då jag låg vid den brittiska flottan.

Senare, strax efter världskriget, ska Japan under amerikanskt inflytande ha lättat flera förbudslagar, bland annat då det rådande tatueringsförbudet. Tyvärr var dock skadan allt för stor för att repareras i en handvändning. Tatuerings stigmatisering – att främst representera underklassen och de kriminella, bestod. Stigmat förstärktes sedan under 1960—1980-talet då asiatiska actionfilmer lät sina skurkar bära horimono. Stigmat späddes sedan ytterligare i och med att Yakuza-organisationerna växte under 1980- och 1990-talet. 

Således kom tatueringar i Japan åter att inskränkas år 2001, då det japanska styret bestämde att tatueringar skulle vara medicinskt betingade; att endast personer med medicinsk utbildning fick utföra hantverket. Ytterligare spikar i kistan slogs när Osakas borgmästare år 2012 gick ut med att alla offentligt anställda med tatueringar antingen skulle ta bort dem eller avskedas.

I och med detta uttalande och myten om Yakuza har den japanska tatueringen i hemlandet lidit många inskränkningar. Trots att lagen om medicinskt utförande upphävdes i september 2020 är den negativa stämpeln långt ifrån borta och i många offentliga miljöer är det ännu förbjudet att ha synliga tatueringar.

I efterhand färglagt, blek 1800-talsfotografi av traditionell japansk samuraj iförd full stridsmundering.Då och då kan man stöta på texter som påstår att samurajerna var tatuerade. Sannolikt hör det ihop med att flera av de typiska wabori-motiven visar japanska samurajer och liknande krigare, samt waborins starka prägel av Suikodens hjältemyter.

I detta finns en myt som ständigt upprepas. Enligt den myten ska samurajer ha tatuerat sig med kraftfulla motiv, dels för att verka mer skrämmande, dels för att göra sig lättare att identifiera vid plötsligt död på slagfältet.

Dock är det tyvärr så, att trots att waborin uppvisar många mäktiga samurajscener bland sina motiv, är det föga troligt eller bekräftat att samurajerna skulle ha befattat sig med tatueringar. Som ovanstående text om Edo-perioden berättar, var tatueringar under den tid då samurajer var aktuella, något för de ofrälse och regim-kritiska.

Samurajerna å sin sida tillhörde regimen och räknades bland de frälse samhällsklasserna. Att då bära tatueringar hade varit högst vanhedrande och ett symboliskt förräderi. Att de skulle ha velat skrämma fiender med tatueringar kan direkt avskrivas då samurajernas rustningar var heltäckande.

Om några samurajer mot alla odds faktiskt varit tatuerade lär de ha varit myterister i strid med regimen, alternativt rōnin – [浪人] »herrelös samuraj«, en sorts vagabondkrigare utan plats och privilegier.

Kort sagt talar allt vad gäller samurajernas ställning, hederskodex och syn på kropp och själ, strängt emot att de skulle ha befattat sig med tatueringar.

Den mest förvanskade och stigmatiserade delen av japansk tatuering är dess relation till Yakuza. För många japaner och utlänningar sätts ofta sätts ofta Yakuza och japanska tatueringar i direkt relation – att personer med japanska kroppstatueringar just är maffiamedlemmar och att den japanska tatueringen representerar just kriminella.

Svartvitt foto av yakuza-medlem – en man med täckt ansikte i bar överkropp täckt av traditionella japanska tatueringar.Detta är naturligtvis felaktigt och är en bild som skapats av media och japanska actionfilmer. Horimono är för all del mycket stort bland Yakuza och kända tatuerare som Horiyshi III har dem bland sina kunder. Det betyder dock inte att alla med horimono är Yakuza-medlemmar, att horimono kommer från eller utvecklats av Yakuza, eller att tatueringarna i sig har någon kriminell koppling.

Yakuza var inte ens just maffia-syndikat från början utan olika rebelliska grupperingar bland de lägre klasserna. De kunde vara av alla de slag, alltifrån procentare till dobblare men först och främst motståndare till Tokugawa-regimen och den upphöjda krigarklassen – och det i en tid då främst hårda arbetare tatuerade sig, varför Yakuza kom att tatuera sig – som en symbol av klassgemenskap och protest mot nämnda regim.

Det är senare förbudstider, modern journalism och japanska actionfilmer från 1970- och 1980-talet med horimonoklädda skurkar, som inskränkt japansk tatuering att för gemene man främst representera de kriminella.

Kommer inom kort!