Den tatuerade kriminelle – en seglivad myt

Äldre teckning av tatuerad manlig torso.Att skriva om tatueringshistoria innebär att ständigt påminna sig om att tatuering har utförts av vitt skilda orsaker, har haft olika betydelse och utförts på många olika sätt. Det är viktigt att sätta tatueringen i sin rätta kontext, och inte se den genom en modern lins och speglad i egna värderingar.

De fördomar som finns kring den är många gånger grundade i ett rasistiskt och kolonialt tänkande. Tatuering och kroppskonst har tolkats och beskrivits av kolonialmakter, kriminologer och vetenskapsmän. Mycket sällan har den bara fått existera på egna villkor.

På 1800-talet började man utforska människan utifrån ett vetenskapligt perspektiv efter att tidigare ha haft mer fokus på att förklara världen med hjälp av tro och religion. Vetenskap och rationalitet blev viktigt. Fortfarande tänkte man att Kroppen och själen speglade varandra, och inneboende egenskaper kunde synas i en persons utseende och ansiktsdrag. Det blev viktigt att katalogisera och klassificera – både växter, djur och människor.

Tanken på att kroppens utseende speglade själen var intressant och vann mark. Kunde en dålig karaktär och psykiska svagheter vara ärftliga? Man började prata om degenerering och atavism – en sorts tillbakagång i människans utveckling.

Begreppet kriminalpolitik började användas runt sekelskiftet 1900. Synen på relationen mellan samhälle och stat förändrades, och kriminalpolitiken blev ett av många områden där en vilja att styra samhället visade sig. Darwins idéer om evolutionen hade vunnit mark under senare delen av 1800-talet och spreds efter sekelskiftet över västvärlden.

En av många slutsatser var att den ökande brottsligheten kunde bero på en degenerationsprocess hos delar av befolkningen. Detta skulle bland annat leda till att intresset för rashygien väcktes i Sverige.

En möjlig lösning på problemet med brottslighet och moraliska brister hos befolkningen var kriminalantropologin och den medicinska antropologin. Genom att studera olika raser och sociala grupper kunde orsakerna till kriminalitet undersökas och förklaras.

Ett område som skulle komma att förknippas starkt med tatuering var kriminalitet, något som till viss del lever kvar ännu idag. En yrkeskategori som steg fram vid sekelskiftet var läkaren. Som en social reformator skulle han vara delaktig i frågor som rörde allt från sjukdomar och hygien till trångboddhet, uppfostran och brottslighet.

För att förstå det stigma som omgärdar tatuering idag behöver vi titta på två läkare och kriminologer: Cesare Lombroso och Alexandre Lacassagne och deras kriminalantropologiska publikationer som gavs ut på 1800-talet.

Den första var L’uomo delinquente in rapporto all’antropologia (1876) – på engelska Criminal man, som skrev av den italienske läkaren Cesare Lombroso. Denna skrift skulle bli vägledande för synen på tatuering ända in på 1900-talet. Enligt Lombroso fanns det en särskild sorts kriminell personlighet och den avspeglade sig i människans yttre, den så kallade förbrytarfysionomin. Saker som kunde vara tecken på en kriminell personlighetstyp var rynkor, formen på näsa, ögonbryn och huvud, eller storleken på händer. Det var också viktigt att undersöka personens handstil eftersom den kunde visa på skillnaden mellan en medfödd kriminell personlighet och galenskap.

Lombroso försökte kartlägga hur vanligt det var med tatuering genom att studera intagna på fängelser. När han upptäckte att det var vanligt förekommande drog han slutsatsen att tatuering var ett kännetecken på en kriminell personlighet. Tatueringen var också ett tydligt tecken på atavism – att personen var kvar i ett tidigare stadie av människans utveckling. Ett steg närmare aporna. Den vite mannen var norm, och sedvänjor från andra länder och kulturer ansågs underlägsna. Dit hörde tatuering och andra sätt att modifiera kroppen.

Det andra skriften författades 1881 av den franske läkaren och kriminologen Alexandre Lacassagne och fick namnet Les tatouages étude anthropologique et médico-légale som kommunicerade ett liknande synsätt men fokus låg i stället på degeneration.

Att Lacassagnes och Lombrosos vetenskapliga rön ifrågasatts av senare forskning innebär inte att tatueringen helt saknar samband med kriminalitet. Tvärtom är det vanligt förekommande att kriminella grupperingar eller individer märker sig med motiv som symboliserar begångna brott, gängtillhörighet eller antal fängelsevistelser. Som ett exempel kan nämnas de detaljerade och djupt symboliska tatueringar som fortfarande existerar i ryska fängelser. Alix Lambert har beskrivit fenomenet närmare i boken Russian Prison Tattoos. Men det behöver inte vara hela sanningen. Tatuering har också använts för identifikation under lång tid.

Under senare delen av 1800-talet utvecklades två kriminologiska skolor i Europa. Den ”positiva” italienska under Lombroso och den ”moderna och sociologiska” franska Lyonskolan med Lacassagne i spetsen. Lombroso menade som sagt att brottsligheten var medfödd och kunde utläsas i en människas utseende. Lacassagne talade å sin sida om tatuering som ett utslag av degeneration, men betonade också de mer psykologiska orsakerna till kriminalitet.

Gemensamt för nya skolorna inom kriminologi var att de inspirerades av, och hämtade legitimitet från 1800-talets stora framsteg inom natur- och samhällsvetenskaperna. Dessa bidrog till en ny syn på människan och samhället, däribland brottslighet och vad som orsakade den.

Lombrosos teorier fick ett stort genomslag i Sverige och Lyonskolan ska ha haft mindre inflytande. Den svenska polisen använde sig av Lombrosos förbrytargallerier,
August Strindberg inspirerades i sitt författarskap och Herman Lundborg påverkades av idéerna om raslig överlägsenhet. Lundborg skulle senare grunda det svenska rasbiologiska institutet i Uppsala, där han undersökte vad han menade var olika raser genom att mäta deras skallar och fotografera deras kroppar.

Få tror idag på att det går att mäta händer och huvuden för att se en människas personlighet. Tråkigt nog lever föreställningen om tatuering som ett bevis för en kriminell personlighet kvar.

Lästips:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: