Coleman, August [Cap – Prof. Capt.]

Svartvitt porträttfoto av August Cap Coleman. Rakat huvud, klädd i vegamössa. Tatuerade armar.August »Cap« Coleman, 1884–1973, är en legendarisk amerikansk tatuerare. Tillsammans med ett fåtal andra räknas han in bland »The Forefathers of American Tattooing«. Coleman föddes i närheten av Ohio men kom att skriva sig och leva betydande delen av sitt liv i Norfolk, Virginia. Exakt när och hur det blev Norfolk för Caps del är höljt i dunkel, eftersom det dessvärre finns mycket lite information besvarad kring hans levnadshistoria. Sannolikt rör det sig om åren närmast Första världskrigets början.

Under tidiga 1900-talet ska Coleman ha börjat sin tatueringskarriär i egenskap av tatuerad man. Han visade då upp sig som »The Human Picture Gallery«, i karneval- och cirkussällskap som »Greater Smith Shows« och  »The Sheesley Shows«. Caps fru, Lena, ska också ha varit artist i sällskapen. Vem som tatuerat Colemans första show-tatueringar är okänt. Det finns en del gissningar och rykten, dock inget att ta fasta på. Cap själv ska ha uppgett att hans far var tatuerare men det finns ingenting som bekräftar detta. Vänner till Coleman – däribland Paul Rogers, erkänner inte den historien som mer än ett påhitt. Delar av verken på Caps kropp kan dock tillskrivas Cincinnati-tatueraren, Prof. Jesse F. Barber.

Coleman ska ha besökt Barber under hösten/vinter 1912. Det var så Cap kom att påbörja sin officiella yrkesbana som tatuerare. Det var också i och med Barber som Cap kom att kalla sig »Prof. Coleman« (Prof. = kort för Professor). Smeknamnet Cap kom först kring 1920 då han istället valde att härma Capt. Elmer Getchell (Capt. = kort för Captain). Colemans »Capt.« kom dock i folkmun att förkortas till »Cap« – så som vi känner smeknamnet idag. Coleman ska dock inte ha stannat så mycket mer än ett år hos Barber innan han återvände till livet som show-artist.

1918 uppstod för honom lysande chans, då andra världskriget bröt ut och en stor marinbas förlades till Norfolk. Att tatuera de otaliga flottisterna som förlagts dit skulle ge en god möjlighet till erfarenhet och inkomst. Cap satte upp sin tatueringsstudio på East Main Street. Den gatan var vid tiden Norfolks givna nöjesgata, med teatrar, strippklubbar, barer, tatuerare, med mera. Under de första åren hade han andra show-artister som medarbetare i studion. Det är dock namn som Charlie Barrs, Elmer Getchell och Paul Rogers man bör fästa sig vid. Namn som också de räknas till »The Forefathers of American Tattooing«. Dessa kom att under åren med Coleman att inspirera och inspireras av honom.

Cap var för tiden en utmärkande tatuerare, med kraftiga, rena linjer, uttrycksfulla skuggningar och skarpa (om än få) färger. Han ska också ha varit tämligen duktig på (tatuerings-)maskindelar och -tillbehör som såldes under samma namn. Särskilt Getchell och Rogers ska ha varit viktiga för Caps kunskaper och färdigheter kring maskiner, aggrerat, tuber, med mera. Coleman blev snabbt känd och fick ett omfattande klientel. Han var heller inte blygsam. Visitkortet präglades av stor självsäkerhet, till den grad att Cap inte ens bemödade sig att ange studions adress. Vi förknippar idag hans namn med många förlagor till de klassiska amerikanska motiven.

År 1950 förbjöds tatueringar i Norfolk, varför Coleman och hans likar tvingades söka sig till andra städer. För Caps del bar det av till Portsmouth, på andra sidan av Elizabeth River. Där fortsatte han sin bana fram till oktober, 1973. Den 25 oktober 1973 hittades Cap Colemans kropp i Elizabeth River. Enligt myndigheterna ska det hela varit en olycka. Den då 89 år gamla Cap förmodas ha ramlat i floden och drunknat till följd av fallet.

Ett händelserikt liv lämnar sina spår, varför det finns många skrönor och anekdoter om Cap Coleman. Bland andra ska Paul Rogers ha beskrivit Cap som tämligen osympatisk, mycket självgod och stundom led och girig. Exempelvis ska Coleman har lurat unga rekryter, att om de blivit vaccinerade, kunde de endast tatueras med svart och rött bläck – ett knep för honom att spara tid och färg. Han ska också ha varit hård på drickat och varit mer eller mindre redlös varje löningsdag. I dokumentären »Hori Smoku« Sailor Jerry: The Life of Norman K. Collins (2008), berättar Mike Malone, att när Coleman fick nog av att berusade sjömän längs East Main Street urinerade mot hans ytterdörr, lät han installera en elektrifierad metallremsa vid tröskeln för att låta synden straffa sig på ett högst kännbart vis.

Källor:

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,