När man ser en gammal tatuering renoveras gör det lite ont, inte sant? Så är det i alla fall för mig. Det snabbaste och enklaste sättet idag för att iaktta och kommunicera med tatuerare världen över, är Instagram. Då och då får man där se just detta; hur en kund klivit in och kört över sin gamla tatuering med något »nytt och fräscht«. Ibland har man kört över med motsvarande motiv, ibland har man gjort en cover-up med något helt annat.
Innan jag resonerar vidare, låt mig börja med att definiera »gammal tatuering«. Jag syftar då på tatueringar som gjorts för 40+ år sedan. Tatueringar som gjordes i en annan tid och anda, innan tatueringskulturen kom att kliva in i 90-talet och börja stappla mot den så kallade boomen som vi nu under 2000-talet fått uppleva.
Jag är fullt medveten om att jag med detta må uppfattas löjlig. Nej, det är ju inte så att jag upplever en faktisk fysisk smärta, eller sitter och storgråter, när jag ser en sådan renovering. Dock upplever jag en sorts vemod. Så som jag gissar att de flesta känna för gamla byggnationer, när de tvingas se sådana smaka nutidens chiqa tand. Tänk dig själv att ge något fräsigt och snabbredigerat bygg-TV-program fria händer med en 1800-talsvilla. Eller tänk veteranfordon – att låta Chip Foose göra nyskapande marängswiss av en Mercury 49.
Trots att tatueringar då – särskilt på grund av sin direkta individkoppling och utmätta existens, inte i egentlig mening kan ha kulturhistorisk värde och därmed medföra bevarandeansvar, är det så jag känner för dem. Personligen tycker jag att man ska ta hand om sina veterantatueringar i dess ursprungliga skick och vårda deras historiska vittnesbörd. Oavsett hur jävla urblekta och skeva de än må vara. Naturligtvis ur konst- och hantverkssynpunkt, men också ur socialhistoriskt hänseende.
Därmed vill jag till diskussionen om bevarande av avlidna släktingars tatueringar – se: https://savemyink.tattoo/, utöver det subjektiva affektionsvärdet, föra äldre tatueringars kultur- och socialhistoriska värde utifrån samtliga av dess egenskaper/perspektiv. Trots allt har forskningen hanterat »antika« tatuerade hudbitar på så vis. Därav kanske man kan säga att mitt resonemang vore teoretiskt möjligt om vi omvärderade kriterier rörande etnologi kontra tid?
Läs följande utdrag ur Boverkets förklaring av kulturhistoriskt värde, men gör så i kontexten tatuering. Låt oss sedan begrunda saken. Det vore för övrigt intressant och roligt att höra vad ni tycker.
»Värdering ur ett kulturhistoriskt perspektiv avser en bedömning av möjligheterna att genom exempelvis […]” tatueringen “[…] utvinna och förmedla kunskaper om olika skeenden och sammanhang. Därigenom skapas även förståelse av människors livsvillkor, i skilda tider – inklusive de förhållanden som råder idag.« (Boverket, 2022)
Allt gott!
Mvh,
Tatukarien
Källor: