Knight, Jessie

Svartvitt foto av en stilig, mörkhårig kvinna som tatuerar en sjöman i skärmmössa på högra överarmen.Jessie Knight, 1904–1992, är en av de intressantaste personerna i Storbritanniens tatueringshistoria. Inte bara för att hon var tidig och agerade kvinnlig pionjär, utan också för hennes färgstarka livshistoria. Om så bara hälften om Jessie Knight vore sant, har hon levt ett högst intressant liv.

Hennes far, Leonard Charles Knight (mer känd som Charlie Knight) var en rastlös mångsysslare – tatuerare, sjöman, revolverman, underhållare, med mera. Han hade sin första tatueringsstudio i London kring 1902. Modern, Ethel Knight (född Rice), beskrivs som en alkoholiserad kvinna som mest var full eller sov ruset av sig.

Jessie föddes i Croydon, England, som äldst i en syskonskara av åtta barn. På grund av moderns alkoholism och faderns ständiga bortavaro, blev det tidigt Jessies uppgift att axla modersrollen. Tack vare henne var syskonskaran hel, ren och kunde fullgöra sin skolgång. Jessie själv tyckte mycket om skolan och hade god kontakt med bland andra sin bildlärare.

Charlie försörjde familjen på flera olika sätt, under den här tiden främst som sjöman och cirkusartist. Av det skälet kom familjen att resa omkring mycket längs de sydvästra, brittiska kustsamhällena. Som tonåring blev också Jessie en del av familjens försörjning då hon kom att ansluta sig till cirkusvärlden genom faderns show. Medan Charlie axlade rollen som revolverman och cowboy agerade Jessie assisterande måltavla.

Hon ska under dessa akter ha skottskadats vid två tillfällen. Naturligtvis av ren olyckshändelse, då Charlie Knight sedan unga år var känd som duktig skytt. Bland annat hade han i sin ungdom arbetat som cowboy och ranger i Texas–Mexico-regionen. Bland kollegorna i Texas Rangers gick han under smeknamnen »Deadshot Len« and »Two-Gun Rix«.

Med tiden avancerade Jessie till stuntkvinna, i första hand som ryttare. Ridningen toppades med tricks och skytte med revolvrar. Hon slutade dock med cirkuskonsterna år 1921 då fadern åter mönstrade på ett fartyg och hon valde att ta över hans tatueringsstudio i Barry, Wales. Hon hade under sin tid tillsammans med fadern inte bara lärt sig att rida och skjuta, utan även att tatuera. Studion i Barry hade fadern öppnat kring 1910. Både sett till tiden och platsen var Jessie unik som ung kvinna i en stängd, mansdominerad värld.

Trots detta var hon inte rädd för att sticka ut och ta plats, utan vände istället det hela till sin för del. På visitkorten skrev hon: »The World Famous Jessie Knight: Expert Freehand Lady Tattoo Artist«. Fast likt många kvinnor före och efter henne sågs hon som ett hot och de manliga kollegorna försökte ofta svärta hennes rykte; man påstod bland annat att hon var hälsovådlig. Hennes brorsbarnbarnsbarn, Neil Hopkin-Thomas,  vittnar dock om det motsatta; Jessie var mycket noggrann med både utrustning och personlig hygien.

Som tatuerare fick Jessie för övrigt utstå sådant som inbrott, stöld, hot och skadegörelse. Med tiden kom hon att förvara motiv, material och pengar i en kista, vilken hon satt på medan hon arbetade. Som kvinna fick hon även utstå berusat manligt klientel som inte drog sig för sexuella inviter och trakasserier. Fast Jessie var en stark person med både humor och skinn på näsan. Hon var inte sämre än att hon kunde hugga tillbaka och be folk fara och flyga. Allt var naturligtvis inte av ondo, än om något patetiskt; före detta kunder världen över skickade hennes högvis med kärleksbrev, i vilka de inte sällan erbjöd henne giftermål.

Unikt med Jessie i egenskap av tatuerare är att hon oftast arbetade helt på frihand. Istället för stenciler brukade hon doppa en tändsticka i bläck och med denna dra upp stödlinjer direkt på huden. Hon är också känd för att teckna väldigt levande. Exempelvis var hennes pinuppor inte bara stora bröst och långa ben, utan uttrycksfulla figurer i rörelse. Därtill ska nämnas att hon sägs ha byggt sina egna coilmaskiner av gamla ringklockor. Tråkigt nog slutade hon att tatuera under en längre tid, då hon 27 år gammal gifte sig med en man som starkt ogillade hennes yrkesval.

Denne man var en destruktiv och våldsam typ, samt även en bedragare. Han kallade sig vid tiden för Marco och sade sig komma från Malta. Senare skulle det visa sig att han egentligen var en vanlig britt vid namn Robert Houseny. Äktenskapet tog slut efter sju år, då Robert sparkat hennes hund nedför en trappa – varpå Jessie skadesköt maken med ett vapen hon tidigare bytt till sig mot en tatuering. Här bör nämnas att Jessies intention var just att skada och hämnas, inte att döda. Efter skilsmässan återgick Jessie till sitt yrke som tatuerare. 1936 öppnade hon en studio i Aldershot, Hampshire, England.

1940-talet beskrivs som Jessies storhetstid. Detta eran till trots, då detta var under en period – efterkrigstiden, då tatueringar påtagligt tappade anseende. Det var särskilt under 1940- och 1950-talet som de västerländska folkidealen knöt an till myten att tatueringar går hand i hand med kriminalitet. Kanske också som en motrörelse mot den tatuerings-revival som uppstått under kriget.

Sannolikt var det hos Jessie en kombination av skicklighet och flärd. Hon hade en något; säregen stil och stor personlighet. Neil Hopkin-Thomas beskriver henne som en frisk fläkt som alltid bjöd till bus, äventyr och skratt. Dessutom var hon stilig, med uppsatt hår och ofta klädd i dräkt. Hon gjorde det också möjligt för många kvinnor att tryggt kunna tatuera sig.

Med tiden kom hon att öppna fler studior och tatuerade så gott som hela sitt liv. 1968 drog hon sig officiellt tillbaka och återvände till Barry. Hon fortsatte dock att tatuera familj, vänner och stammisar ända in på 1980-talet. Jessie Knight dog 1992, 88 år gammal.

Avslutningsvis en dikt av Jessie, nedtecknad i en av hennes dagböcker från 1940-talet:

I am a tattoo artist, as such I won my fame,
And I’ve certainly covered a lot of ground
In the old skin diggin’ game.
I’ve tattooed here, I’ve tattooed there,
I’ve tattooed nearly everywhere.
They call me this, they call me that,
They call me a vampire and a nasty cat.
But a tattoo artist I’ll always be.
If it’s good enough for others,
Then it’s good enough for me.
That ole skin diggin’, gets my bread,
So I’ll go on diggin’ till I’m dead.

Källor: