Det är inte helt ovanligt att tatuerade personer får frågan om ånger. Ibland ställs frågan lite försiktigt och diskret: ”har det hänt någon gång att du ångat en tatuering”, ibland är den snarare ett burdust påstående: ”fy fan vad du kommer ångra dig när du blir äldre”.  

I går var första dagen på det nya året, 2023. Nyårskrönikor och löften har haglat på sociala medier. Avslut, bokslut och nystart. Dags att ta tag i sig själv och förnya och förbättra. Tydligen är det också denna vecka som det är allra vanligast att boka tid för tatueringsborttagning.

Den första laserborttagningen av tatuering gjordes 1967 av läkaren Leon Goldman, med en ND: YAG-laser och en 694 Ruby laser. Men önskemål om att avlägsna motiv från kroppen är mycket äldre än så, och det finns beskrivningar av flera metoder.

En metod finns beskriven tillsammans med världens första recept på tatueringsfärg. Den bysantinske läkaren Aetius menade på 500-talet att en blandning av terpentin och salpeter skulle appliceras på huden och sedan slipas bort med salt. Det är antagligen inte enbart en fråga om ånger, utan också om att kunna ta bort ofrivilliga märkningar, kanske en slavmärkning eller en symbol för brottslighet.

I en artikel i Aftonbladet 1926 beskrivs att “tatuerings-borttagare” är ett nytt yrke i Paris. Monsieur Honoré applicerade en blandning av eter och ammoniak, och drog sedan bort det yttersta hudlagret. Proceduren behövde sedan upprepas, allt till summan av 25 franc.

1938 beskrev Svenska Dagbladet hur en dansk medborgare i Västerås använde sig av hälsovådliga ingredienser för att ta bort tatuering. En verkstadsarbetare har blivit allvarligt skadad och regementsläkaren Wilh. Morsin bad Medicinalstyrelsen om hjälp för att stoppa dansken.

En artikel i Aftonbladet från 1942 berättar att ”många ångra som äldre sin ungdoms fantasterier” och att tatueringen kan tas bort med kemiska ämnen eller ”inplanterandet av ny hud”. Aftonbladet rapporterar några år senare,1945, om nya ”antitatuerare”, en okänd kvinna och en man vid namn Carl Löfquist som sägs använda liktornsvätska för att ta bort tatuering. Kunderna har fått svåra ärr och svullnader.

Tatueraren Christian Wahrlich använde sig av en sur tinktur i början av 1900-talet och han hängde sedan upp de avskalade hudbitarna i fönstret till den pub där han brukade tatuera.

Den svenske kriminalisten Harry »Revolver-Harry« Söderman beskrev en annan metod – tatueringen kunde blekas genom att man sprutade in sur mjölk i motivet. Den metoden används också i novellen “Two delicate cases” av James Payn från 1882, där en ung kvinna ber en läkare om hjälp att avlägsna initialen på en före detta älskare.

På 1960-talet höjdes röster från läkare i Sverige som ville att samhället skulle bekosta tatueringsborttagning hos personer som bar missprydande hemmagjorda tatueringar.

I en artikel med rubriken ”Uddevallaläkare till attack: De tatuerade bör få samhällets hjälp” uppmanar docenten och överläkaren i kirurgi Bertil Norberg tillsammans med Kjell Wikström från hudkliniken, Olof Palm från psykiatriska kliniken, och Olof von Neyburg från barn- och ungdomspsykiatriska kliniken att missprydande tatueringar ska kunna tas bort via den vanliga sjukförsäkringen.

Sveriges Radio gjorde ett inslag 2011 om ”Tatueringens resa från fängelse till finrum”. Om man orkar ta sig förbi det tröttsamma blurben ”Tatueringen har gjort en klassresa. Från att förknippas med sjömän och kriminella till att snart sitta på var människas kropp” och lyssnar på de intressanta klippen från 1970-talet så inser man att synen på tatuering inte heller på den tiden var odelat negativ eller tatueringen något unikt för vissa grupper i samhället. Det olika intervjupersonerna uttrycker flera olika åsikter.

Däremot fanns det en politisk diskussion om att hjälpa tatuerade människor, i de fall då tatueringen var missprydande och ett ”socialt handikapp” – och det är i sig inte en dålig tanke!

Personligen tycker jag att diskussionen i sin nuvarande form är tröttsam. Det beror inte på att jag tror att ingen ångrar en tatuering, eller att detta missnöje kan medföra ett lidande. Det beror på att jag tycker att frågan är fel ställd, och att tatuering som föremål för ånger, precis som så ofta är fallet med samtalet om kroppskonst, är ensidig och onyanserad. Faktum är att de formuleringar och påståenden som hörs idag på många sätt är desamma som hördes för hundra år sedan. Antagligen är de äldre än så.

Trots den nästan mekaniska tanken att en tatuering leder till ånger lyser den med sin frånvaro då människor rankar vad de ångrar med sina liv. I boken ”The top five regrets of the dying” beskriver den före detta sjuksköterskan Bronnie Ware vad människor ångrar på sin dödsbädd. Vanliga saker är att man inte följt sina drömmar, att inte ha tagit vara på vänskap och att ha arbetat för mycket. För mig personligen känns det som en bekräftelse på att jag skulle ångrat mig mer om jag inte hade tatuerat mig.

Människor har antagligen alltid ångrat sig. Tydligen har människan också till och från ångrat sina tatueringar under tusentals år, och uppfunnit kreativa och mer eller mindre verksamma metoder för att åtgärda dem. Den som sitter och knappar på tangenterna på jakt efter tatueringsborttagning under den första skälvande veckan på året behöver alltså inte känna sig ensam. Men det kan ju vara värt att tänka över det en gång till. Är tatueringen problemet? Eller är det den återkommande stressen att uppfylla nyårslöften i jakten på att bli någon annan? Någon ny, renare och bättre?

Källor:

•   Sveriges Radio. (2011, 30 september). Tatueringens resa från fängelse till finrum. [Radio]. https://sverigesradio.se/artikel/4718023
• ”Farlig metod att avlägsna tatueringar”, Svenska Dagbladet 9/12 1938
• ”Liktornsvätska trollmedel för anti-tatuerare”, Aftonbladet 22/4 1945
• ”De tatuerade bör få samhällets hjälp”, GT Kvällstidningen 5/3 1969
• Meyer, Helena. (2021). En ny fluga på utdöende. Hur tatueringen och den tatuerade människan konstruerats av svensk dagspress under två sekel. [C-uppsats]. Södertörns högskola
• Payn, James. (2019). Two delicate cases (1882). I Miller (red.) Tales of the Tattooed. An Anthology of Ink. London: The British Library
• Ware, Bronnie. (2012). The top five regrets of the dying: a life transformed by the dearly departing. London: Hay House
• @beneaththeskinpod [Instagram] 1/1-2023