Tatueringarna i Auschwitz

Kosntruerat foto med svartvit bild av porten med den ökända skylten Arbeit Macht Frei (Arbete ger frihet) över grindöppningen, med halvgenomskynlig bild av tatuerad arm med numret 155035 i förgrunden mellan grindarna.Precis som det mesta här i världen har tatueringar en baksida. Bland dess mörkare avsnitt finner vi så kallade fångtatueringar – märkningar av fångar, slavar och på liknande sätt dömda eller förföljda personer. Mörkast av alla dessa är de fångmärkningar som användes i nazisternas kombinerade koncentrations- och utrotningsläger, Auschwitz; (Auschwitz I : Stammlager, Auschwitz II : Birkenau, Auschwitz III : Monowitz). Varför just Auschwitz valts ut för den här texten beror på att det var det enda lägret av den här typen som brukade tatueringar för registrering av fångar.

Notera att denna text förutsätter att läsaren redan känner till Nazitysklands göranden och Auschwitz funktioner och konsekvenser. Önskas närmare beskrivning av Auschwitz tre lägerkomplex, eller andra koncentrations- och/eller utrotningsläger, bör andra källor iakttas.

Om man söker runt på internet för att närmare undersöka fenomenet Auschwitz-tatueringar, får man i regel upp bilder på en sorts klamptång med metallstansar, där varje stans utgörs av en metallfot och en siffra gjort en tjocka, centimeterlånga nålar. Dessa har för all del med koncentationslägrets tatueringar att göra men bör inte ses som det huvudsakliga verktyget i sammanhanget – särskilt inte sett till de judiska fångarna. Tvärtom gjordes merparten av Auschwitz tatueringar med primitivt tillverkade handverktyg liknande de enklare redskap vi idag förknippar med så kallad »hand-poking«. I flera vittnesmål har tatueringsverktygen i Auschwitz liknats vid sådant som reservoarpennor och sylar.

Alla lägerfångar – vilket inte inbegriper de som fördes direkt till gaskamrarna eller bålen, registrerades. Tyskarna var mycket noga med all typ av dokumentering. De var också noga med avpersonifiering, varför fångarna helt tvingades ersätta sina titlar och namn med de registreringsnummer de tilldelades. Numren trycktes på tyglappar som fången sedan måste fästa vid sin uniform. Till dessa nummer på fångdräkterna hörde också symboler som identifierade fångens fängselstatus utifrån exempelvis »ras«, religion eller sexuell läggning.

Symbolsystemet som användes var som följer: Röd triangel – politiska fångar, Grön triangel – kriminella fångar, Svart triangel kantad av svart ”Z” – romska fångar utifrån tyskans »zigeuner«, Svart triangel – asociala fångar, ”SU” i gult – sovjetiska krigsfångar, Lila triangel – religiösa fångar som Jehovas vittnen, Rosa triangel – homosexuella fångar, Röd triangel korsad med Gul triangel (som en davidsstjärna) – judiska fångar, Röd triangel med gul övre kantlinje – judiska fångar från hösten 1944.

Därpå fanns några särskilda symboler avsedda för de fångar som kom till lägret för kortare straff. Exempel på det var fångar som fått arbetskommendering som reprimand, »lata« personer som skulle »arbetstränas« och omformas, eller personer som gripits i »förebyggande syfte« för att markera mot »anti-regimska tendenser«.

Av detta kan tyckas att Auschwitz fångar var nog så utpekade och förnedrade. Dock var Auschwitz ett högst dödligt läger även för dem som selekterats till höger (till arbete istället för döden). Flera hundra lägerfångar avled dagligen, av misshandel (från både medfångar och SS-vakter), spontanavrättningar, tortyr, arbetsbördor, svält, sjukdom, medicinska experiment, med mera. I och med att de döda fångarna kläddes av (inte sällan bestals av desperata, frusna medfångar) och masshanterades, blev det svårt att identifiera vilka fångar som dött och var de skulle.

Romer, judar och polacker fördes normalt direkt till krematoriet medan andra fångar – av bland annat politisk charad eller experimentlusta, först obducerades. Lösningen på denna problematik med hopblandade lik blev tatueringar. Tatuerarna i Auschwitz var, som i de flesta fall med lägrets alla »mindre viktiga« och motbjudande arbetsuppgifter, andra fångar.

Klamptång med rektangulära huvuden mellan vilka materialet som ska märkas sticks in. Vid tången ligger flera små stansar med rektangulär fot. I varje sådan sitter en uppsättning grova nålar och bildar en siffra. När dessa sätts in i tången kan tången stansa in en serie siffror i materialet.Från och med hösten 1941 tatuerades fångarna och först ut blev de sovjetiska krigsfångar som den hösten kom i ett större antal och vars död var garanterad genom »krigsavrättning«. Tatueringarna gjordes då på vänster sida av bröstet och var av den typ som kort beskrivits här ovan; med en klamptång stämplades fångens nummer i köttet, i och med att tången var försedd med flera stansar med grova nålar – varje sådan stans motsvarade en siffra.

Enligt Tadeusz Iwaszkos utsago var de sovjetiska krigsfångarna så svaga att de måste ställas mot en vägg eller hållas upp för att inte falla omkull då de grova stämplarna dunkades in i bröstet på dem. Färgpigmentet som därpå smetades in i såret lär ha varit vanligt skrivbläck.

De polska och judiska fångarna som kom till lägret strax efter detta lär också ha tatuerats på detta sätt. Med tiden kom dock metoden med klamptången att avskaffas då den ansågs vara alltför ineffektiv. Kring början av 1942 flyttades tatueringens placering till vänstra underarmen. Samtidigt som placeringen ändrades övergick man från klamptång till enklare handstickningsverktyg i form av nålar på ett pennskaft.

Från 1942 blev tatueringarna alltså desto synligare och gick mycket enklare och fortare att göra. För nazisterna var den stora fördelen den att man bara behövde ta en titt på ena armen för att identifiera aktuellt lik. När fångarna varje morgon ställdes upp på appellplatsen utanför sina block, måste de också bära ut de medfångar som dött under natten och lägga fram dem med väl synlig underarm/tatuering. Den nya placeringen gjorde det också enklare för tyskarna att kvickt identifiera förrymda Auschwitz-fångar.

Överlevare som berättat om registreringen uppger ofta att tatueringen var gjord på ett ögonblick. En person höll fast aktuell fånge i armen. Hudområdet torkades av med en trasa dränkt i alkohol. Tatueraren, försedd med handnål och bläckbehållare, punktade sedan bryskt in de aktuella numren i huden. Eftersom alla inkommande fångar först desinficerades och därpå rakades över hela kroppen var området redan kalt.

Värt att notera är att inte riktigt alla Auschwitz-fångar tatuerades. De som sändes direkt i döden registrerades aldrig och blev därför inte tatuerade. Just därför har det varit svårt att uppskatta hur många som egentligen dog i Auschwitz och de övriga nazistiska förintelselägren (Chelmno, Belzec, Sobibor, Treblinka och Majdanek). Historiker har i efterhand med hjälp av flera olika källor gjort uppskattningar och i just Auschwitz-maskineriet tros ungefär 1,1 miljoner människor ha mördats. Inte heller tatuerades de som dömts för »lättare förseelser« – vars lägervistelse var kort och tidsbestämd, eller de som endast vistades i Auschwitz i väntan på överföring till något annat läger eller fängelse.

Numren som fångarna registrerades och tatuerades med genomgick under Auschwitz aktivitet, 1940–1945, en rad olika serier. Från början bar lägerfångarna endast en enkel serie siffror som påvisade vilken fånge de var i inskrivningsordningen. Exempelvis »17925«. I och med lägrets ständiga expansion och allt högre siffror infördes 1944 ett nytt system där man tänkt att varje nummerserie skulle börja med en alfabetisk bokstav och uppgå till 20.000. När ”A” då nått 20.000 fångar började man om på ”B”, sedan ”C” och så vidare i den ordningen. Exempelvis »A-13426«. Lyckligtvis – i brist på bättre ord, kom nazisterna inte längre än till bokstaven B.

Allteftersom lägret hela tiden växte tillkom med tiden också bokstäver till numren/tatueringarna som likt nämnda symboler urskiljde olika fånggrupper. Exempelvis började krigsfångarnas nummer med ”SU-”, romernas med ”Z-”, omskolningsfångarnas med ”EH” (»erziehungshäftlinge«). Gemene fånge, främst judar och polacker, tillhörde alltså inte någon av dessa serier utan fick normalt bara ett nummer, med undantag för de senare anlända som då kom att få ett A- eller B-nummer.

Svartvitt foto av auktionsklubba i trä, liggande intill två inbundna böcker, travade ovanpå varande.Avslutningsvis kommer här en lika intressant som olustig detalj i sammanhanget. Under hösten 2021 uppmärksammades en auktion av påstådda tatueringsredskap från Auschwitz – ett antal av ovan nämnda stansar. Problemet med auktionen var dels att stansarna som skulle säljas verkade vara tillverkade efter krigsslutet, dels att själva varan var av just det påstådda slaget.

Av självklara skäl ledde auktionen till protester från det judiska samfundet och förintelseöverlevare. Yad Vashem – »The World Holocaust Remembrance Center« förkastade auktionen, dels av rent moraliska skäl men också eftersom varan sannolikt saknade äkthet.

Auktionisten, Meir Tzolman, marknadsförde ändå dessa stämplar som ett av tre existerande set från Auschwitz – därtill att det skulle ha använts på judiska fångar, trots att källorna påvisar att verktyget främst drabbade sovjetiska krigsfångar. Tzolmans intention ska ha varit att få sälja stansarna till en seriös samlare med intresse men respekt för förintelsen. Dock slutade det hela med att Tel Avivs tingsrätt, efter att flera skrivelser från olika instanser upprättats, lät upprätta ett åläggande som ogiltigförklarande auktionsvaran. När auktionen stoppades uppgick budsumman till över $US30,000.

Till dags dato lär endast delar från två sådana tatueringsset existera. Det ena lär finnas vid »The Russian Museum of Military Medicine« i Sankt Petersberg, det andra i vid Auschwitz-Birkenau-museet i Oswiecim. Här bör också nämnas att det inte finns någon lag som direkt förbjuder försäljning av föremål från förintelsen. Varje fall måste därför prövas separat utifrån föremålets typ och det aktuella landets lagar och ställning.

Sist men inte minst bör påtalas att det är många bland efterkommande judiska generationer som låter tatuera in kopior av sina släktingars Auschwitz-tatueringar. Dels som en hedrande och kärleksfull gest, dels som vittnesbörd och påminnelse. Detta, och mer, kan ses i den mycket fina och tankeväckande dokumentären Numbered (2012), av Dana Doron och Uriel Sinai. Den verklighetsbaserade romanen, Tatueraren i Auschwitz av Heather Morris, om överlevaren Ludwig »Lali« Sokolovs tid – som just tatuerare, i lägret, kan också rekommenderas.

Källor: