Nilsson, Martin [Tattoo-Charlie]

Raserat, svartvitt foto från äldre tidningsartikel. En man i glasögon och skjorta med uppkävlade ärmar sitter framåtböjd och tatuerar en yngling med tatuerad, bar överkropp på höger underarm.Martin »Tattoo-Charlie« Nilsson, 1882–1948, var en svensk tatuerare vars levnadshistoria numera är så gott som bortglömd. Oerhört lite finns skrivet om honom och endast några få motivbilder finns bevarade på Gävleborg länsmuseum. I övrigt saknar museet uppgifter om honom och få känner till hans egentliga namn; i museets samlingar står han skriven som »Charlie Nilsson». Dock kan en någorlunda överblick skapas tack vare en norsk tidningsintervju med Charlie, år 1946, två år innan hans död.

Nilsson föddes i Träne församling, Kristianstad och var son till skräddaren Nils Nilsson. Han beskriver själv sin uppväxt som stökig. Föräldrarna ska ha skilt sig då hans var 8 år, varpå modern och barnen inhystes hos en morbror som därav skulle försörja dem. Där, berättar Nilsson, vankades det dock mer stryk än något annat, varför han 15 år gammal bestämde sig för att rymma och gå till sjöss. Sålunda gjorde han sin första tid som sjöman ombord på ett svenskt segelfartyg vid namn Augusta, från Simrishamn.

Enligt egen utsago blev det totalt ett 30-tal år till sjöss. Efter en kort tjänst på Augusta blev det mest arbete på norska och engelska fartyg. Vidare berättar Nilsson att han under första världskriget ofta seglade med smuggelfartyg som gick som tankers på Nordsjön. Då var det bra betalt, uppger han, eftersom det tillkom ett ganska högt risktillägg vid min- och torpedsprängningar. Turligt nog, berättar han, var det på den tiden inte samma kraft i sådana vapen, varför de flesta i besättningen överlevde sådana attacker – fartygen sjönk såpass långsamt att man hann lämna dem i tid. Själv ska han ha överlevt tre torpedattacker.

1901 bosatte Nilsson sig i England och det var där tatuerandet tog fart. Sannolikt var det också där han fick smeknamnet. 1904 ska han ha stiftat bekantskap med Charles Burchett Davis – bror till George Burchett. Nilsson lät tatuera sig hos Davis och uppger för den norska tidningsreportern att de flesta tatueringar han har är gjorde av densamme. Bland annat var Nilssons ryggstavla av »Sankt Göran och draken« gjord av Davis. Sammanlagt ska de olika Davis-gaddarna kostat Nilsson runt £75/1300 svenska kronor, idag motsvarande ca 20.000–25.000 kronor. Genom att han lät tatuera sig såpass mycket kunde han inte undgå att snappa upp hur det gick till. Därav blev det snart till att tatuera kompisarna och med tiden dra allt större växla.

Perioden bland de engelska tatuerarna tycks minnas med särskild värme. Det var också under den eran som amerikanska och brittiska tatueringar hade ett visst utställningsvärde. Nilsson ska bland annat ha helkroppstatuerat en dansk kvinna från Kristiania och haft henne utställd. Det faktiska årtalet för detta är dock okänt. Under den här tiden i livet ska Nilsson alltså ha tatuerat ganska mycket i både Storbritannien och Skandinavien. Vidare beskriver han för tidningen sin rutin; kunden väljer ut ett färdigt motiv varpå det kalkeras på önskad plats, sedan tatueras det. Till en början handstack Nilsson många tatueringar med pärlbläck, men så snart det blev större motiv gick han över till maskin. Han tillägger att tatuering är helt ofarligt så länge tatueraren är renslig av sig och brukar gott hygien.

Det mesta av det lilla som finns om Nilsson fokuserar på just Gävle, eftersom det var där han skulle komma att ha fast ateljé. Dock kom han som sagt från Kristianstad och hann med tiden beta av flera platser. Till Gävle kom Nilsson först 1922, med norskt fartyg. Fast enligt registren skrev han sig där först under 1924. Tidigare under 1900-talet ska han en längre period ha varit skriven i Malmö, varifrån han periodvis uppges som frånvarande – sannolikt sedan han då tillbringade en längre tid till sjöss och i England, dock utan att officiellt skriva sig någon annanstans.

Att Nilsson alls stannade i Gävle var en olycka. Han hade i Gävle fått permission från fartyget, men när han senare skulle gå på igen hade fartyget seglat vidare utan honom. I brist på annat och sedan Gävle ändå var en trevlig stad, beslutade han sig för att stanna. Efter 1922 varvade han sedan sitt levebröd mellan tatueringar, sjön och mindre byggjobb. Martin »Tattoo-Charlie« Nilsson var således av en Sveriges tidigaste professionella tatuerare och sannolikt Gävles första. Vidare omnämns Nilsson kort i en lokal bygdeföreningsskrift från Sunne. Skribenten minns då hur hans far, som under 1930-talet gjort sina studier i Gävle, mindes en lokal tatuerare och sjöbjörn kallad »Tattoo-Charlie« , som höll till i Lervik nära hamnen, Gävle.

Källor:

  • Arkiv digital (Riksarkivet), Befolkningen i Sverige 1800–1947
  • Hernried, Karl H. (1946-09-09). Tatoverer-Charlie, Eûropas mest tatoverte sjömann. Nordlys, s. 6.
  • Müller, Lars. (1998). Bland salta gossar och tatueringar. – Hur man tar bort “ungdomssynder”. Sunne-Bygda: Årsskrift för Sunne hembygdsförening, #8 s. 10–11. https://shfstor.blob.core.windows.net/sunne/uploads/file/Sunne-Bygda%201998.pdf
  • Sveriges dödbok 5, 1901–2009