Olive Oatman, 1837–1903, var en amerikansk kvinna med ett livsöde lika tragiskt som spännande; en verklighetens tagning på en gripande Western-roman. När jag för några år sedan närmade mig berättelsen om hennes liv, gjorde jag det främst för hennes ansiktstatuerings skull. Olive Oatman är dock så mycket mer än en originell tatuering – även om den för all del är oerhört intressant.

Familjen Oatman, bestående av föräldrarna Royce och Mary samt deras sju barn (plus ännu ett på väg), var mormoner. År 1851 lämnade de tillsammans med flera andra mormonfamiljer tryggheten i Illinois, för att söka sig sydväst mot Kalifornien, i hopp om guldfyndigheter och föreställningen om ett mormonskt paradis.

Flera starka viljor och delade uppfattningar om platsen för det mormonska paradiset rådde i gruppen, varför den kom att splittras efter vägen. När familjen Oatman, ledda av pappa Royces starka övertygelse, ensamma korsade Sonora-öknen i Arizona, hände en av de saker som följet fruktat under hela resan. De blev överfallna av en grupp ur urbefolkningen.

I detta karga, oländiga landskap konfronterades de med en grupp Yavapai-män som på ett högst fasansfullt sätt skulle föreviga familjenamnet Oatman i de amerikanska historieböckerna. Yavapaierna är annars inte erkända som ett krigiskt folk. Vid tiden var apacherna de mest fruktade, vida erkända för överfall och räder mot både andra urinvånare och kolonialfolken. Av den anledningen blev det så att Oatmans samtid lät tillskriva just apacherna dådet.

Yavapaierna anföll dock inte direkt utan mötte först upp familjen, krävde dem på mat och lät grilla några av familjens kor. När Yavapai-männen sedan gjorde en snabb vändning utvecklades det hela till en massaker. Pappa Royce (f. 1809), mamma Mary (f. 1813) – och det ofödda barnet, Lucy (f. 1834), Royce Jr (f. 1840), Charity (f. 1846) och Roland (f. 1849) slogs ihjäl. Olive och hennes 6 år yngre syster, Mary Ann (f. 1843), togs tillfånga. Den äldste brodern, Lorenzo (f. 1836), antogs felaktigt vara död och lämnades åt sitt öde.

Varför just Olive och Mary Ann bortfördes levande är okänt. Enligt Mifflin var Yavapai-folken inte kända för att ta fångar. Att få fler munnar att mätta under den stränga säsong som rådde tycks motsägelsefullt. Eventuellt fanns hopp om att skaffa sig förhandlingsmedel gentemot kolonisatörerna. Lika gärna kan valet att förse sig med två unga vita slavar ha varit en rent spontan eller hämndbetingad handling. Lika stora frågetecken råder kring varför yavapaierna överhuvudtaget lät överfalla och mörda familjen Oatman.

I Yavapai-männens våld tvingades Olive, 13 år, och Mary Ann, 7 år, att barfota marschera till utmattning och blödande fötter. Väl framme blev de sedan slavar åt stammens kvinnor och barn. Under hån och slag tillbringade systrarna sina dagar med att samla och bära mat, vatten och ved.

Långa perioder tvingades de också att gräva fram rötter, vilka de under perioden illa åtgångna yavapaierna åt i brist på annan föda. Reptiler och insekter var också vanligen förekommande krisföda. Oatman-systrarna tillbringade ungefär ett år i Yavapai-stammens fångenskap. Träldomen ändades i och med att en grupp mojave (uttalas mo-ha-ve) kom för att byteshandla med yavapaierna. Mojave-gruppens ledare, hövdingadottern Topeka, fattade då tyckte och empati för flickorna Oatman och lät dem bli en del av uppgörelsen.

I motsats till vad flickorna trott blev tillvaron med Mojave-stammen mycket bättre än hos yavapaierna. När de anlände till mojavernas bosättning välkomnades de med vänliga ord, sånger och mat. Under sin fortsatta vistelse hos mojaverna levde Olive och Mary Ann tillsammans med hövdingen Espaniole och hans familj. Espanioles fru, Aespaneo (uttalas eh-span-éo), kom flickorna nära och att betrakta dem som en del av familjen. Bland annat gav hon dem varsin egen jordplätt att odla på. Olive skulle minnas Aespaneos och Topekas omsorger livet ut. 

Det var hos Mojave-stammen som Olive och Mary Ann tatuerades. För mojaverna – och andra amerikanska urinvånare, är tatueringar främst dekorativa men också en nödvändighet för en god tillvaro i efterlivet. Särskilt är det viktigt sett till arv och släktskap då man menar att man på tatueringarna känns igen av sina förfäder. De flesta mojaverna var tatuerade och särskilt kvinnorna bar haktatueringar. Dylika tatueringar är alltså inte kopplade till persona, pubertet, giftermål eller dylikt – något som är vanligt hos många andra urfolk i världen.

Att Stratton (se nedan) och Oatmans senare fick tatueringarna att framstå som fångtatueringar gjorda under tvång, är det en efterkonstruktion av politiska och sociokulturella skäl. Tvärtom innebar den här typen av tatueringar att Olive och Mary Ann räknades till och inkluderades hos mojaverna. Utomstående skulle aldrig ha erhållit någon sorts tatuering och fång-/slavtatueringar har aldrig brukats av Mojave-folken.

Olive har beskrivit förfarandet som sådant: En dag när flickorna satt inne i Espanioles boning blev de av Espaniole och Aespaneo instruerade att gå ut och möta upp två schamaner som skulle tatuera dem. Flickorna fick lägga sig på rygg med sina huvuden i schamanernas knän. Med kol ritades motiven upp på deras hakor. Med kaktustaggar stacks sedan alla de hål i huden som behövdes för att mönstret skulle kunna förevigas. Därpå smörjdes området in med en blandning av växtsav och pulver från en blåaktig sten som tidigare bränts och mortlats. Detta gjorde ont men smärtan var som värst under de tre nästkommande dagarna då huden började läka. Under den tiden fick flickorna bara äta mjuk, lättuggad kost för att inte riskera att spräcka tatueringarnas skorpor.

Enligt mojavernas skönhetsideal är breda ansikten vackra, varför mönstren i deras tatueringar gärna förstärker sådana drag. Eftersom Olive hade ett tämligen brett ansikte gjordes därför flera horisontella linjer med vertikala, koniska ytterlinjer. Olive tatuerades också med vertikala band på sina överarmar – ytterligare en typiskt kvinnlig mohave-tatuering. Tyvärr finns inga uppgifter om Mary Anns tatueringar bevarade. Dock är det högst sannolikt att de var av ett liknande slag.

Efter en tid hos mojaverna avled Mary Ann. Det hårda livet hos Yavapai-stammen hade gjort henne sjuk och hon lyckades aldrig återhämta sig. När 1855 års skörd slog fel var det många i regionen som svalt och många äldre och barn – däribland Mary Ann, gick under.  Aespaneo, som liksom Olive tog Mary Anns död hårt, räddade Olive genom att från den dagen smygmata henne med extra ransoner som egentligen skulle ha sparats undan.

Under hela denna tid hade brodern, Lorenzo, sökt efter sina systrar. Efter överfallet där övriga familjen utraderats, hade han vaknat upp ensam i öknen, lyckats ta sig i säkerhet vid ett amerikanskt militärfort och försökt få hjälp med att ta reda på varför Olives och Mary Anns kroppar saknades.

Lorenzo sökte rent fysiskt men skrev också brev till flera olika instanser för att få hjälp i sökandet. Efter en tid fick han via några soldaters kontaktnät med urinvånare reda på var Olive fanns och att Mary Ann dessvärre avlidit. Genom påtryckningar från amerikanska auktoriteter i området tvingades mojaverna till en »utlämning« år 1856, varpå Olive återfördes till den koloniala »civilisationen«.

Avskedet mellan Olive och Espanioles familj var mycket smärtsamt för dem alla. Hade det inte funnits ett hot mot stammen i att Olive stannade kvar, hade hon sannolikt gjort det, resonerar Mifflin. Espanioles familj hade varit Olives hem och trygghet under cirka 5 års tid och i stort format hennes tonårsjag.

Uppgifterna i Mifflins efterforskningar talar för att Olive hos mojaverna kunde komma och gå som hon ville, samt var väl införstådd med vilka stamläger och koloniala utposter som fanns i området. Trots det lämnade Olive aldrig mojaverna för att söka upp några amerikaner – kanske för att hon trodde att hela familjen var utraderad. Det var dock just påtryckningarna med hot om militärt anfall från de amerikanska auktoriteterna som fick Espaniole att övertala Olive att återvända till »sitt folk«.

Den 19-åriga flickans berättelse gjorde succé och hon blev intervjuad av både militären och tidningarna. Under de kommande åren skulle flera tecknings- och fotoserier komma att tillverkas, av vilka några få överlevt till våra dagar. De foton som syns av hennes här i artikeln är från just sådana sessioner. (Vänligen notera att det första fotot kolorerats i efterhand med moderna metoder.)

Tiden därefter är dessvärre rörig och har mer eller mindre villkorats av yttre parter som låtit exploatera Olives tid hos urfolken. Källorna – utöver just de första förhören och intervjuerna, är både vinklade och motsägelsefulla. Resultatet blev böcker, teaterpjäser, föredrag och andra framträdanden, i vilka Olive och Lorenzo fann viss inkomst. Det var dock inte de själva som tjänade de verkliga pengarna på detta.

Speciellt en man, en metodistpastor vid namn Royal B. Stratton, gjorde stora pengar på familjen Oatmans öde och dikterade riktningen för hur händelserna skulle uttolkas. Han var författaren bakom den första och då försäljningsmässigt största Oatman-biografin, samt agerade som Olives och Lorenzos primära manager.

Strattons text tjänar mestadels hans egna syften och bjuder utöver sensationer och halvsanningar på religiösa och rasistiska budskap; allt gott i berättelsen är av guds försyn medan allt av ondo kommer från de »hedniska vildarna«. Särskilt konstigt blir detta då Olives känslor för Topeka och Aespaneo ibland ändå skymtas. Som metodist mörkar Stratton också allt vad mormoner heter och ändrade familjen Oatman och deras sällskaps intentioner med resan.

Stratton mörkar också att Olive och Mary Ann adopterades av Mojave-stammen, samt att själva vistelsen och tatueringarna var frivilliga. Stratton får tatueringarna att verka som slavtatueringar medan man idag vet att Mojave-folken inte hade någon sådan sed. Olive Oatmans haktatuering överensstämmer för övrigt med arkeologiska fynd av imhemska mohave-figuriner, något som än mer stärker de källor som påtalar att tatueringarna var ett tecken på tillhörighet och inkludering.

I rådande samtid utmålades alltsammans av Stratton – men, med tiden också av Olive under Strattons inflytande, som ren fångenskap präglad av grymheter. Sammantagen information om situationen och Mojave-folken, tillsammans med Olives tidigaste vittnesmål, motsäger dock den bilden. Dock låg det ändå i Olives eget intresse som vit kvinna under mitten av 1800-talet, att utmåla situationen som sådan.

Skulle hon ha påtalat sina fria vilja i förhållande till allt vad Mojave-vistelsen innebar, hade hon fryst ut sig själv ur den amerikanska gemenskapen. Hennes fromhet, liksom dygd och ärlighet hade blivit gravt ifrågasatt och hon hade tvingats leva i utanförskap. Vid tiden för dessa händelser fanns det så gott som inga tatuerade kolonialamerikaner eller européer, än mindre några kvinnliga sådana.

Här bör nämnas att Olive, efter att ha återvänt till den koloniala civilisationen, i regel alltid bar huvudbonad med svart slöja för att i mesta möjliga mån dölja sin ansiktstatuering. Nora Hildebrandt som brukar räknas som staternas första tatuerade dam, började framträda först under tidiga 1880-talet. Hennes tatueringar var dessutom av västerländsk typ, något som utgör en påtaglig skillnad sett till Olive, i och med de amerikanska urfolkens låga anseende.

Alla ansträngningar till trots fick Olive ändå utstå rykten om att ha lämnat en mojavisk man och fem barn efter sig hos stammen. Det tycks dock inte finnas några korn sanning i detta, då ingenting sådant någonsin uttrycks av hennes själv eller någon närstående. Inte heller någon gång av stammen eller av någon av vår tids mojave-forskare. Hade Olive haft man och barn i stammen hade hon sannolikt heller aldrig »utlämnats« utan strid.

Sannolikt är det just av ovan nämna skäl som hon accepterade Strattons version och med bravur axlade rollen som känd föreläsare och gjorde täta besök för fulla hus i nordöstra Amerika. Av dåtida recensioner att döma ska hon ha varit en mycket tilldragande och skicklig föreläsare. Särskilt effektfullt lär det ha varit då hon under sin berättelse äntligen lyfte sin slöja och plötsligt blottade sitt tatuerade ansikte.

Denna föresläsningskarriär fick sitt slut under 1865 då Olive träffade och gifte sig med ranchägaren John Brant Fairchild. Han tyckte inte om att Olive reste runt och visade upp sig i den kontexten, varför han övertalade henne att sluta. Han sägs också ha köpt och bränt upp varenda Oatman-bok som kom i hans väg. Således tappade Olive naturligt all kontakt med pastor Stratton.

Tillsammans flyttade John och Olive till Sherman, Texas, där de sägs ha levt ett gott liv tack vare makens ekonomiska investeringar. Olive ska dock livet igenom, efter sin »frihet«, periodvis ha kämpat med depressioner och posttraumatisk stress. Oförmögna att få egna barn adopterade paret år 1876 en flicka som fick namnet Mary Elizabeth, kallad »Mamie«.

Med tiden ska Olive upphört med att nämna sin tid hos urfolksstammarna. Dock påstås hon ha sett till att alltid ha en kruka med hasselnötter – typisk mojavisk nödproviant, till hands. Under sin fortsatta tillvaro som maka ägnade hon utöver hem och familj sin tid åt att engagera sig i välgörenhet för föräldralösa barn.

Olive Oatman dog av en hjärtinfarkt i mars 1903, blott 66 år gammal.

Källor:

• Mifflin, M,. (2009). The Blue Tattoo: The Life of Olive Oatman. University of Nebraska Press.
• https://allthatsinteresting.com/olive-oatman
• https://www.cloakanddaggerlondon.co.uk/history-of-a-tattooed-attraction-olive-oatman/
• https://ehistory.osu.edu/biographies/olive-oatman
• https://www.grunge.com/819852/the-untold-truth-of-olive-oatman/
• https://www.gutenberg.org/files/55071/55071-h/55071-h.htm#Page_133
• https://www.ranker.com/list/olive-oatman-pioneer-story/rachel-souerbry