Norén Sehlstedt, Maria [Mia Norén]

Färgfoto av Mia Nén, sittandes framåtlutad mot en kvinnan rygg medan hon tatuerar kvinnan på skuldran.Maria »Mia« Norén Sehlstedt, 1955–2021, var en svensk tatuerare av rang och som kvinnlig tatuerare en banbrytare och nyckelperson. Mot alla intentioner och odds hamnade hon i en bransch, där hon på grund av mycket motstånd visade ett påtagligt »jävlar-anamma«, som kommit att göra intryck på både kunder och andra tatuerare. Ändå var det snarare slumpen än något överhuvudtaget intresse som ledde henne dit.

Mia var redan i grund en mycket kreativ person som alltid skapat på det ena eller det andra sättet. Hon tyckte mycket om sömnad men även teckning och måleri. Innan det spontana tatuerarkallet trängde sig på, studerade Mia konst under dagarna och jobbade på barer om nätterna. Eftersom hon delade gemensamma bekanta med Ove »Doc Forest« Skog, kom han att få upp ögonen för hennes konstnärliga förmåga.

Det var då Ove som ville att Mia skulle pröva på att tatuera. Trots att hon själv aldrig funderat i de banorna, utan planerat att utbilda sig till slöjdlärare. Hon hade inget som helst intresse av tatueringar. Fast där fanns en kreativ utmaning som lockade, särskilt som dåvarande Europa nästan helt saknade kvinnliga tatuerare. Dessutom kändes det mer tilltalande att göra något kreativt istället för ett streta på barer om nätterna. Med andra ord var det ren nyfikenhet och lite pin kiv som fick Mia att 1981 börja som lärling på »Doc Forest Tattoo«.

Tur var det, då Mia sannerligen hade sinne för det hon kom att göra. Inte bara det att hon vågade sticka ut med mer »feminina« och moderna motiv, i en då högst traditionell och mansdominerad bransch, utan också för att hon var en naturlig mästare på att ta folk. Många bland de som kände Mia – samt de tidningsintervjuer som finns, vittnar om en tatuerare med direkt men omtänksam kommunikation.

Flera har uttryckt att Mia var som en bra morsa; hos henne fick man dela sina livsproblem och hittade en villig lyssnare att diskutera med. Likväl kunde hon vara sträng och peka med hela handen. Hon tog sitt yrkesansvar på största allvar och kunde bestämt vägra vissa tatueringar. Det kunde hända att en och annan kund fick lite skäll för att komma på bättre tankar. Dock inte av någon sorts illvilja – tvärtom handlade det om omtanke och respekt. Mia ville ge kunden en tatuering att stå för och leva med resten av livet. Fann hon att tatuering bara var ett infall, hade fel placering, eller inte alls stämde med personligheten, blev det diskussion.

Av detta skäl blev många av hennes kunder återkommande – somliga blev vänner och bekanta. För Mia fanns ingen skillnad på folk och folk; det handlade om ett så bra arbete som möjligt oavsett person. Därav kom hon att tatuera människor ur alla samhällsklasser, yrken eller med saknad därav. Exempel på hur hon kunde vara som yrkesperson syns i Cicci Renström Suurnas dokumentärfilm Skinheads, från 1988. Där syns hon uppriktig men schysst gentemot en grupp unga män som många andra backade inför. Det finns en ärlig, ömsesidig respekt, med Mia som den påtagligt vuxne i rummet.

Trots sin förmåga behövde hon ofta stångas med manliga kollegor för att få ta plats. Ju längre tillbaka vi går i den moderna tatueringshistorien, desto mindre populärt har det varit för kvinnor att söka sig till yrket. Mia var inget undantag men tog könsdiskrimineringen och det orättvisa, hårda klimatet som en sporre. Ville de inte ha henne där skulle hon minsann finnas just där. Ville de rida på höga hästar skulle de minsann få utstå konkurrens.

Därav kan det anses särskilt fantastiskt att Mia inte bara tog plats utan också blev erkänt duktig. Hon kom att bli en prisvinnande tatuerare och tog 1985 hem Europa-titeln. Förövrigt var hon jämte Doc Forest betydande vad gäller den svenska branschorganisationen SRT. Tillsammans med Ove var Mia drivande för att grunda SPT – SRT:s original och föregångare.

Under 1990-talets slut önskade Ove dra ned på tempot. Hans plan var att officiellt stänga sin studio och mer eller mindre pensionera sig; endast syssla med egna projekt och gästgadda i andra studior. I och med dessa planer hette studion under slutet av 90-talet »Flash Fighters Tattoo«. Studion överläts 1998 på Mia och kollegan Mortimer. Ove kom dock att öppna »Doc Forest Tattoo« igen, på en annan adress i Aspudden, 2004.  Mia Norén Sehlstedt var verksam tatuerare fram till 2018. Tyvärr hade Mia oturen att slåss mot cancern i två omgångar och gick således bort 29 mars, 2021.

Tråkigt nog finns ännu alldeles för lite skrivet om henne. Bland svenska tatuerare finns få med pionjärstatus, bland de kvinnliga än färre. Därför önskar jag här avsluta denna artikeln med ett stort och varmt tack till Mias ännu verksamma kollega – Karin Siversen, som idag driver »Flash Fighters« vidare, under delad flagg tillsammans med det egna »True Tattoo«. Karin delade studio med Mia 2008–2018. Jag önskar även rikta ett stort tack till Valter på »Doc Forest«, samt Inge Norlin på »Lucky 7 Tattoos« för riktningen. Utan er hade den här artikeln tagit mer tid på sig än den redan gjort.

Källor: