Charles »Charlie« Wagner (född Wiegner), 1875–1953, är så gott som oundviklig när man talar tatueringshistoria – särskilt amerikansk sådan. Precis som Samuel O’Reilly, Norman »Sailor Jerry« Collins, Ed Hardy eller Lyle Tuttle, befinner han sig högst upp på listan bland de västerländska tatuerarna som alltid omtalas med stora, målande ord. Just som övriga nämnda är Wagner heller inte oförtjänt av sitt rykte. Han var bland de första att bli en internationell tatueringsentreprenör.
Han föddes i Prešov, Slovakien – då en del av Österrike-Ungern, och var således bland sena 1800-talets typiska Amerika-emigranter. Wagner ska ha kommit till Förenta staterna som 5-åring, år 1880. Han blev då New York-bo och skulle så förbli , starkt förknippad med och företrädande stadens dåvarande tatueringsnäste – Bowery-distriktet. Miljön han växte upp i var en kraftigt mixad sfär av immigranter, arbetare, gatufolk och fattiga. Fadern lär ha arbetat som tunnbindare.
Exakt när och hur Wagner kom att börja tatuera är svårt att precisera, men sannolikt rör det sig om tidigt 1890-tal och man vet att han var lärling under pionjären Samuel O’Reilly. Det var O’Reillys senare studio, på Chatham Square 11, Wagner senare skulle komma att ta över. Dock lär Wagner först ha haft sin egen studio på adressen 294 East Houston Street. Med andra ord lär det ha varit så att O’Reilly var någon sorts mentor för Wagner, inte att de är arbetade tillsammans eller att O’Reilly lät övervaka Wagners arbete.
Det var under eget arbete på just Houston Street som Wagner först blev ett namn – om än inte i positiv bemärkelse. Under 1899 hamnade han i rättsligt blåsväder då han tatuerat tre unga judiska pojkar vars föräldrar inte blev så värst imponerade av företaget. Judarnas torah förbjuder nämligen sådana kroppsmärkningar som tatueringar. Idag hade man sannolikt tryckt desto mer på pojkarnas ringa ålder än vad man gjorde då. Åtalet lades dock ned sedan Wagner bedyrat att pojkarna inte varit tvingade – sådan var nämligen deras utsago, utan besökt honom och propsat på tatueringar vid mer än ett tillfälle.
Den kommande succén lät sig dock inte hindras utan kom i och med att 1900-talet tar sin början. Wagner flyttade då sin studio till 223 Bowery där klientelet växte i och med Bowerys naturliga rykte och aura. 1904 patenterade han sin egen version av tatueringsmaskinen – en utveckling av O’Reillys föregångare och praktiskt taget just den typen av coil-maskin som används idag. I och med den maskinen och gott hantverk med även nålar och pigment blev Wagner supplier för många amerikanska och brittiska tatuerare.
Under sena 1800-talet och tidiga 1900-talet växte det här med cirkusar och sideshows i USA, varför tatuerade artister blev ett skäligt levebröd. Wagner har tatuerat flertalet av dåtidens största tatuerade showartister, exempelvis Betty Broadbent, Clara Clark, Mildred Hull, Grant »Shorty” Dubbs«, halvbrodern Stephan »Adonis« Wagner och »den tatuerade pojken« Andrew Stuertz. Enligt vissa källor rör det sig om ett femtiotal olika showartister.
När O’Reilly dog 1909 tog som sagt Wagner över hans studio. Likaså ärvde Wagner rollen som Bowerys okrönte tatueringskung och kom liksom sin föregångare att slänga sig med titeln »professor«. Flera av de showartister som lät sig tatueras av Wagner tros till stor del varit föregångarens gamla klientel. Det finns också påståenden att Wagner marknadsfört sin tatueringsmaskin som särskilt snabb och smärtfri – något som var ytterst attraktivt för tatueringsartisterna, som normalt täckte hela kroppen.
Trots framgångarna led Wagner, precis som de flesta, svåra ekonomiska kval i och med börskraschen 1929 och den påföljande massdepressionen. Han förlorade mer eller mindre hela sitt kapital och blev under de hårda åren tvungen att tatuera för spottstyvrar. Wagner återhämtade sig dock i och med uppsvinget under 1940-talet. Tatuerare kunde dessutom då göra sig en extra hacka på världskrigets alla soldater som fluktade efter permanenta minnen och statussymboler.
I denna nyhetsmediernas tid var Wagner för övrigt inte sen att gripa tillfällena att synas i press och radio. Precis som O’Reilly blev han vid flera gånger uppmärksammad och förstärkt i sin roll som Bowery-ikon. Således lyckades han krama fram drygt 50 händelserika år i yrket och var verksam fram till sin död, 1953.
Källor: