Fukushi Masaichi (i Japan kommer efter-/familjenamnet före förnamnet), 1878–1956, som var en framgångsrik patolog och professor vid »Nippon Medical School« i Tokyo, är ett namn som återkommer inom tatueringshistoriens mer makabra avsnitt. Masaichi tyckte väldigt mycket om tatueringskonsten och var en gedigen samlare av den samma, dock inte så som vi tänker oss tatueringssamlare idag, utan dedikerade en stor del av sin karriär åt att dissekera och konservera tatuerad hud.

Knappast en slump, tänker man, att denne man skulle vara just japan. Japan har nämligen som bekant en mycket rik och vacker tatueringstradition som kallas »horimono«, alternativt »irezumi«. Dessa är de gängse japanska orden för tatuering, också utöver själva orden den japanska tatueringstraditionen i sig, med särskilda pensellika verktyg med vilka man tatuerar för hand. Att tatuera på det viset kallas på japanska för »tebori«.

Horimono (och generellt irezumi) är därav lika mycket det japanska ordet för tatuering som en stilart – större stilrena motiv skildrande japansk folktro och symbolik. Ofta, när det gäller tebori, görs hela ryggar, armar, ben och inte sällan hela kroppen, som ett stort sammanhängande motiv. Väldigt passande, kan tänkas, för en person som får för sig att samla på just tatuerad hud.

Masaichi ska tidigt ha varit intresserad av medicin. Han utbildade sig vid »Tokyo Imperial University of Medicine« och i Tyskland. Därefter ska han ha bildat läkarsällskapet »Japanese Pathological Society« och koncentrerat sig på forskning kring syfilis och dess konsekvenser. När han då fann att det med tatueringar var möjligt att dölja hudskador från syfilis kom han att intressera sig mer för hantverket och dess verkningar. Detta ska ha hänt tämligen tidigt under Masaichis karriär då han arbetade som läkare vid sjukhuset vid Mitsui Memorial Hospital, Tokyo, och ofta hade att göra en patienter ur de lägre klasserna. Bland dessa fanns vid tiden många arbetare och råskinn, somliga av de senare relaterade till »yakuza« (japanska maffian), som länge haft en nära relation till horimono.

Runt 1907 ska Masaichi påbörjat sitt arbete att studera, samla och konservera tatuerad hud. Så upptagen blev han av detta arbete att han kom att betala folk för tillåtelsen att få omhänderta deras tatuerade hud efter att de dött. Masaichi ska också ha betalat själva tatueringarna åt många av sina klienter för att uppmuntra dem att skaffa helkroppstatueringar att donera till hans forskning. Enligt utsago från bland andra Ed Hardy var det Masaichi som lät bilda »Tattoo League of Japan« – ett sällskap för tatuerade personer, vilka då hade sammanslutningar på badhus där de visade upp sig för varandra och doktor Masaichi.

Faktum är att doktor Fukushi Masaichi var och är ett respekterat namn i horimono-kretsar. Hans intresse för konstarten var genuint och hela samlingen var anskaffad på laglig väg då klienterna/patienterna av fri vilja lät donera sina hudar efter att de dött. Intresset och arbetet har förövrigt gått i arv då Masaichis son, doktor Fukushi Katsunari, överagit ansvaret för faderns samling. Det var Katsunari som 1983 lät invitera Ed Hardy som en av få västerlänningar att få beskåda samlingen med egna ögon.

Masaichs samling ska under sin höjdpunkt ha uppgått till 2000 hudexemplar och 3000 fotografier. Större delen av skinnen förstördes dock vid slutet av Andra världskriget, under amerikanska bombräder. Idag lär samlingen bestå av nära 3000 fotografier och ett drygt hundratal hudexemplar. Samlingen förvaras vid »Medical Pathology Museum of Tokyo University« men är inte till allmän beskådan. Dock kan den nyfikne söka sig till en hel del fotografier på internet.

Som parentes till ovanstående information bör nämnas att Masaichi knappast var först eller ensam om att samla på tatuerad hud – dock unik vad gäller omfattningen.

Människan har sedan länge tagit hand om tatuerade kvarlevor. Exempelvis var det bland överklassen populärt att under tidiga kolonialtiden ha mänskliga kvarlevor – däribland tatuerade sådana, i sina kuriosakabinett. Det fanns också nazister, som exempelvis Ilse Koch, som lät göra dekorationer och inredningsdetaljer av tatuerad hud från lägret Buchenwalds offer. För att inte tala om alla de tatuerade hudexemplar som genom tiderna tagits emot av olika forskningsinrättningar, i exempelvis etnologisk, medicinsk och kriminologisk kontext.

Än idag finns det säregna personer som låter upprätta kvarlevodonationer av den här arten. I USA, Canada och Storbritannien är det sedan några är möjligt att låta konservera och spara avlidna familjemedlemmars tatueringar, via tjänsten Save My Ink Forever.

Källor:

• https://allthingstattoo.ca/2021/03/12/fukushi-masaichi-the-skin-collector/
• https://sabukaru.online/articles/a-dying-art-doctor-fukushi-masaichi-the-body-collector
• https://www.vice.com/en/article/mvxgpx/the-art-of-preserving-tattooed-skin-after-death-629
• https://yamatomagazine.home.blog/2020/09/14/the-bodysuit-collector-doctor-fukushi-masaichi/