Krönika #1 Hur blev det så här?

Svartvitt foto av större träbåt med för- och akterruff samt kapell.
Morfars stolthet, träbåten Gute

Hur kom det sig, att jag startade »Tatuteket« och plötsligt grävde ned mig så, i historien och kulturen kring tatueringskonsten? Trots allt är ju jag ingen tatuerare – och jag skaffade min första tatuering rätt sent i jämförelse med de flesta jag känner. Det var med andra ord inte helt självklart att tatueringar skulle bli en så stor del av min tillvaro.

Personligen skulle jag vilja säga att det hela mitt medvetna liv legat latent, även om intresset faktiskt inte började växa till sig riktigt ordentligt förrän jag började närma mig mina trettio. För den som undrar är jag idag trettiotvå år fyllda. Med andra ord en skitunge i detta sammanhang. Nå, tatueringar har nog trots allt alltid fascinerat mig och jag har alltid vetat att jag skulle ha i alla fall en. Det dröjde länge innan jag tog reda på vad och när, men jag har sedan jag var en liten änglahårig gosse vetat att det skulle bli så.

Jag minns inte exakt men tror att den första tatueringen som fångade mitt öga och som fick mig att förstå vad tatueringar är, var morfars luffarprickar. Morfar Hilding (1920–2010) hade denna klassiska tatuering i vänstra tumgreppet och hade gjort den själv. Tyvärr kom jag dock aldrig att fråga honom själv varför han gjorde den. I diskussion med mor och morbror tror vi dock att han helt enkelt ville pröva hantverket på något vis innan han gav sig på annan hud än sin egen.

Morfar var bland mycket annat en duktig tecknare, som i sin ungdoms dagar prövade på konsten att handsticka tatueringar. Det utfördes med teckningstusch och en uppsättning nålar monterade på ett penselskaft. Detta fick dock ett abrupt slut när han under sin militärtjänst gjorde en bajonett på en kamrats underarm, varpå kamraten fick blodförgiftning och akut fördes till sjukhus. Som tur var för morfar var det ingen på luckan som tjallade om vem som gjort den ödesdigra tatueringen.

Den andra tatueringen jag minns var en brandgul ros som min systerdotters pappa, Jukka (1959–2003), hade tatuerad på högra överarmen. Jag vill dock minnas att den var av tämligen klassisk karaktär med enkel utformning och få detaljer. Ska enligt andra släktingars utsago ska den ha gjorts under sent 1970-tal i Köpenhamn.

Även från min oskyldiga dagistid finns tatueringsminnen att hämta. Där jobbade en kompis farsa som pedagog. Hans kropp pryddes redan då av många tatueringar. Bland annat en drake som jag tyckte var urbota häftig. Minns jag rätt var den grön. Hur som helst var han, kompisens farsa, en mycket barnkär och förstående pedagog som förstod sig på vår förundran och därav gärna visade oss tatueringarna när vi kom tjatande.

Häftigast för mitt lilla pojkjag var nog dock de sjömanstatueringar som visades upp av maken till en av morsans kusiner – Stickan. Vi satt i köket hos mormor och morfar och Stickan och Gunilla hade lämnat Gotland för att besöka oss fastlänningar i Värmlandskogarna. … Ja, hela mormors sida av släkten består av gotlänningar. Stickan märkte så klart att jag satt och studerade de murriga små blågröna fläckarna på hans armar. Han log och frågade om jag undrade över tatueringarna. Exakt hur de såg ut minns jag inte, men där fanns bland annat en kompassros och ett kors. Så berättade Stickan att han gjort dem på sjön när han var ung. En kompis hade tatuerat honom med en ombyggd rakapparat. Jag minns än idag hur imponerad jag blev. Jag menar, hur coolt är inte det? Oldschool så in i bängen, helt klart.

Inte för att jag idag på något vis förespråkar hemmatatueringar med hänsynslöst hälsovådliga verktyg, men den sortens tatueringar tillhör ett tämligen romantiskt avsnitt i den västerländska sjömans- och tatueringshistorien och bör den i kontexten respekteras.

På den vägen har det sedan fortsatt. Minnet är exempelvis oerhört tydligt från när jag åkte med brorsan i hans Mercedes och något avundsjuk men också stolt satt och tittade på hans nygjorda Amazon-tatuering som han bär på ena överarmen. Den gjordes av Åse på »Rose Island Tattoo«, Filipstad.

Av någon anledning har jag som ni förstår alltid lagt märke till folks tatueringar. För jag har sett och ser på tatueringar som något oerhört spännande och nära magiskt och … ja, lite hemligt. Som en alldeles sorts egen konstart och kultur där inte vem som helst kan ingå. Tyvärr är dock mycket av den mystiken borta idag, när var och varannan är tatuerad och nästan lika många har prövat att tatuera på egen hand med billiga skitmaskiner från Ebay, Wish, Tradera, etc. Den mystiska faktorn har med andra ord sorgligt nog bleknat med tiden.

Samtidigt vill jag påstå att tatueringar aldrig helt kan kommersialiseras eller fullt tappa sin glöd. Man har, tycker jag, inte förstått tatueringar bara för att man är tatuerad, eller ens nödvändigtvis för att man tatuerar. Det är inte bara en konstart eller ett hantverk i sig – det är också en kultur och en historia; det är sin egen varelse. Alltså, att förstå sig på de fysiska bilderna är en sak, men det är något helt annat att också ha med sig arvet och essensen.

Nog förstår jag att jag låter både raljant och elitistisk när jag skriver på detta vis. Låt mig därför poängtera att detta inte är den absoluta sanningen. Det är kort och gott min sanning. Folk får tatuera och tatuera sig hur mycket de vill fast de saknar fakta och känsla. Det är upp till dem om de skaffar sig en tatuering bara för att det är tufft eller snyggt eller trendigt. Var och en är fri till sitt eget tyckande och tänkande.

För mig är dock en sådan inställning lite fattig. Det kanske är någon diagnos hos mig, eller min inneboende bibliotekarie som talar – men att hålla på med något utan åtminstone basala förkunskaper, är att sväva runt i ett historielöst vakuum. Det saknar liksom anda och dynamik. Att tatuera sig utan att känna till i alla fall grundvalarna i tatueringskonstens utveckling är … tja, ungefär som att lyssna på hårdrock men rata jazz och blues. Eller som att älska modern slasher-skräckfilm men ignorera John Carpenters »Halloween« (1978).

Därmed har vi fått fram åtminstone en del av svaret till den inledande frågan. Jag hamnade här för att jag, när jag bryr mig om något, värnar om och vill sprida det. Det kliar i mig när folk inte förstår eller bryr sig om sin historia. Med Tatuteket kan jag åtminstone försöka råda bot på detta – genom att erbjuda historiska och kulturella fakta som kan fluffa till den där andan lite grann.

Faktum är att jag inte funderade mer än fem minuter på saken, då jag en dag grävde ned mig i egna efterforskningar, och insåg hur lite tatuteringshistoria det finns att tillgå på svenska. Vipps hade jag köpt domänen och satt igång med de första artiklarna. Visst att jag inte har tid att skriva och uppdatera här så ofta som jag vill, men å andra sidan kommer jag aldrig att hinna täcka tatueringskonstens alla historiska och kulturella delar under min livstid. Det får bli vad det blir – huvudsaken är att jag i alla fall försöker och att jag och mina läsare har roligt under tiden.

Allt gott!

Mvh,
Tatukarien