Detta är väl kanske inte så mycket av en krönika som ett öppet brev till er läsare. Som ni märker har detta varit en rejält haltande höst för min del och jag önskar förklara hur det ligger till – samt bjuda på ett par glädjande händelser.
Ni har – hoppas jag, noterat min frånvaro, eller tystnad kanske man ska säga. Ingenting har publicerats på Tatuteket under snart tre månader. På Instagram har det hänt lite grann, sporadiskt, men inte mycket. Inte för att Tatuteket på något vis dött, tro inte det. Sidan har dock för tillfället tappat fart, för att livet är som det är, med konstanta förändringar och perioder av mer eller mindre fritid, mer eller mindre ork, mer eller mindre framgång, osv.
Mest nedslående har varit mitt försök till arbete med, som ni kanske sett på just Instagram, den planerade artikeln om Andrew Stuertz. En – en – källa med en någorlunda matnyttig livsbeskrivning finns där ute. Försök att dra mer information ur dess författare ledde till dennes källor, av vilka jag inte lyckats få mer än vad som finns i nämnda artikeln.
Naturligtvis har jag försökt ta kontakt med några andra namn som dykt upp i samband med sökningar på Stuertz men dessa tycks inte vilja besvara mina förfrågningar. Arkiv – och då särskilt tidningsarkiv, är i sådana sammanhang ofta mycket användbara (exempelvis kom sig artikeln om Tattoo-Charlie av idogt arkivgrävande), men att vända sig till amerikanska tidningsarkiv i egenskap av ideell webbsida, utan medel att betala licensavgifter med, tar stopp innan man hunnit börja.
Med andra ord kommer det att komma en kortare artikel om Andrew Stuertz, dock inte så mycket mer än det lilla som redan finns där ute. Det känns oerhört tråkigt och jag antar att ni som känt er pepp på Stuertz-artikeln just blev lika besvikna som jag känner mig när jag skriver detta. Misslyckanden är aldrig roliga att tampas med, än mindre att erkänna. Bottennapp!
Fast, största anledningen till denna sega period är att jobbet och privatlivet just nu kräver mer av min tid. Bara det att numera äga ett hus gör sitt. Ja, i januari har jag och frugan varit stolta och fattiga villa-ägare i hela ett år.
Dock ska här definitivt inte sticka under stol med att det också finns glada nyheter relaterade till Tatuteket. Först och främst vill jag lyfta fram, heja på och berömma min tokgrymma frivilliga medskribent, Helena Meyer, som numera kan titulera sig tatueringshistoriker. Fantastiskt! Hennes bok, Tatuering, är numera utgiven – vilken jag verkligen rekommenderar er att lägga vantarna på, och hon har på det senaste vid flera tillfällen deltagit i radio och hållit föreläsningar. Det är inte utan att man blir högst imponerad – och lite avundsjuk (med glimten i ögat), då allt jag lyckats med hittills är en föreläsning på hemmaplan och ett framträdande i lokaltidningen. Underbart att tatueringar och dess historia, med positiv leverans, får lov att ta så mycket plats!
En annan glädjande nyhet är att ni från och med nu slipper den Google-reklam jag sedan mars månad förpestat sidan med. Som de som följt Tatuteket en längre tid vet, har jag gjort flera försök att på ett eller annat sätt finansiera sidans driftskostnader och hitta pengar till utökade licenser och verktyg. Inget har fungerat, och till den som själv funderar på att testa Google Ad Sense på sin blogg eller hemsida, låter jag meddela att du först bör se till att ha flera tusen besökare per dag om det ska vara någon mening med det.
Sedan 31 mars har Tatuteket gjort reklam för 167,07 kronor och därmed tjänat 0,00 kronor då Google inte betalar ut intäkter under 700,00 kronor. Kort sagt är en webbsida som denna med ett snitt på 200–300 besökare i veckan alldeles för liten för en sådan tjänst.
Nå, det är oavsett väldigt skönt att slippa den fula och orelaterade reklamen. Tatuteket är trots allt tänkt att vara fri information till alla och gör sig därav bäst utan den typen av innehåll. Visst hade det varit gynnsamt med en och annan betald arkivlicens för det fortsatta arbetet, samtidigt kan jag renhårigt kamma mig och säga – jag är 100% ideell och allt som står är att läsa är 100% gratis. Samtidigt vill jag ändå passa på att tacka de fina vännerna och tatuerarna som under åren swishat en och annan hundring till sidan. Det har varit oerhört uppskattat!
Med det sagt önskar jag be om ert tålamod och hoppas att vi tillsammans ser fram mot kommande artiklar, vilka jag hoppas ska ta fart snarast möjligt. Det vore fint att få återgå till det »normala«. Tatuteket står ännu!
Allt gott!
Mvh,
Tatukarien