Ja, nu tänker jag alltså sådana tatueringar som görs av en eller båda i ett kärlekspar, inte kärlek till husdjur, familj, kompisar eller dylikt. Allt annat får för nu sorteras som minnes- eller ömhetstatueringar. Tatuering av en avliden partner hör naturligtvis inte heller hit utan går under epitetet »minnestatuering«.

Nå, kärlekstatueringar är ett ständigt återkommande ämne som de allra flesta har en eller flera bestämda åsikter om. Många tatuerare anser att den tatueringstypen är jinxad; att det förr eller senare är dömt att ta slut så snart namnet sitter där.

Själv tror jag inte på ödet eller skrock. Däremot är jag ganska så övertygad om att kärlekstatueringar som inbegriper namn eller porträtt är en mycket dålig idé. Det krävs sannolikt en tämligen stark, medveten och vidsynt person för en sådan tatuering den dagen förhållandet ändas. För att inte tala om kynnet hos efterkommande partners som då absolut inte får vara något så när svartsjukt. Vem som helst klarar nog inte av att man har sitt ex permanent inpräntat i köttet.

Jag personligen är inte mycket för ånger, laser eller cover-ups. Jag tycker att en gadd är en gadd för vad den var där och då. Den står sig i och med att den är ett minne av sin stund, äger sin egen symbolik eller bara är en skön grej i sig. Men, tatueringar som får folk att må dåligt är ju aldrig bra tatueringar – och som jag redan påpekat är risken för att kärlekstatueringar ska få folk att må dåligt, rätt överhängande. För övrigt är laser i regel dyrare och smärtsammare än tatuering och cover-ups just cover-ups – slutresultatet är svårt att garantera.

Ska man nu nödvändigtvis göra någon form av kärlekstatuering tror jag att man vinner på att vara mindre specifik och mer lättsam. Först och främst: droppa namnet! Porträtt ska inte ens droppas; eliminera alla sådana idéer. »Måste« du ha med namnet så, tja, då tycker jag att du ska utnyttja negativ yta – alltså huden. Gör något »omkring« namnet genom att fylla i och skugga något som tar fram bokstävernas konturer, medan bokstäverna i sig är blank hud/»luft«. På så vis kan du när som helst låta fylla i den negativa ytan och helt trolla bort det obekväma.

Annars är då mindre specifika saker en bra idé. Man kan exempelvis göra ett hjärta, en blomma, en lemniskata (evighetssymbol), eller liknande. Sådana symboler kan stå för kärleken, förhållanden eller livet i sig och kan därav bäras livet ut, utan att explicit vara bundna till en person. Symboler och bilder har dessutom den fördelen att de enklare än namn kan byggas ut och göras om till något annat eller mer längre fram.

Minns att det alltid straffar sig att vara naiv. Att blåögt »svälja« något – vad det än är, utan eftertanke och perspektiv har sällan lönat sig. Tvärtom. Ett förhållande som är sprudlande nu, nästa vecka, om ett kvartal eller om fem år, kanske inte alls är det om 7 eller 10 år. Det finns som bekant inga som helst garantier när det gäller samvaro och/eller kärlek. Ingen vet säkert vad som händer imorgon.

Sist men inte minst vill jag pränta in devisen: »Gör ingenting för någon annans skull«! En tatuering ska aldrig göras för någon annan men särskilt inte sådana som på något vis »bevisar« trohet och kärlek. Allt för många gånger har man hört talas om svin som övertalat sin partner att tatuera in hans namn. Det är en typ av våld och i allra högsta grad fråga om tvång och kontroll.

Avslutningsvis önskar jag dig som funderar över en kärlekstatueringar all lycka till men framför allt perspektiv och eftertanke. Glöm nu inte att tatueringen ska vara för dig och kunna följa dig livet ut. 1177 har här en bra guide med många länkar för den som (oavsett kön) behöver hjälp ut ur en skadlig relation.

Allt gott!

Mvh,
Tatukarien