Bowery-distriktet, eller rättare sagt gatan, är bland New Yorks i särklass mer färgstarka gator – särskilt om vi iakttar den över tid. Inte minst är The Bowery känt för alla de ökända tatuerare som huserat där. Inga överdrifter behövs för att påstå att på samma sätt som Nyhavn är Nordens tatueringsstråk är The Bowery motsvarande för New York.
Liksom Nyhavn bär The Bowery på så mycket mer och har en fantastisk historia. Inte för att det inte tatuerats annorstädes i och kring staden – där finns massor, men The Bowery är just The Bowery.
Från början ska stråket ha varit resrutt för områdets urbefolkning. Under 1600-talets första hälft, då holländska kolonisatörer började bosätta staden, blev motsvarande rutt förbindelsen mellan dåvarande bosättningen New Amsterdam (idag Manhattans sydspets) och jordbruksmarkerna som låg norrut. Idag sträcker sig gatan bara från Chatham Square till Astor Place.
Namnet – Bowery, lär komma från det nederländska ordet »Bouwerij«, vilket betyder odling eller jordbruksmark. Det kommer i sin tur från ordet »bouwen« – bygga.
Under 1600-talets andra hälft och fram till sena 1700-talet blev leden under engelska bosättare del av Boston Post Road, en dåtida postrutt som sträckte sig mellan New York och Boston, med otaliga stationer på vägen. Därefter, framåt sekelskiftet 1700–1800, blev The Bowery stadens slaktardistrikt. Det var för övrigt under sena 1700-talet som New Yorks befolkning ökade från cirka 15.000 till 60.000 personer.
I och med att gatan blev en plats för handel kom The Bowery att utvecklas till ett finare kvarter för just välbemedlade köpmän. Det varade dock inte längre än fram till 1870 då kommersen haft sådan inverkan att där också byggts hotell och natthärbärgen av olika klass.
Det i sin tur ledde till att en stor del av tidens migranter som anlände till New York kom att söka sig just dit. Med andra ord gick rutten från elegant köpmannagata till underklasstillhåll. Snart fanns där fler ölstugor, bordeller och pantlånare än herrgårdar och storvulna villor. I samma veva utvecklades Bowery till ett nöjesdistrikt med amerikansk varieté, vaudeville och yiddish-teater.
Vidsträckthet kombinerad med folkliv gjorde Bowery vid sekelskiftet 1900 till föremål för anläggning av bil- och tågtrafik. Därmed fick distriktet elektricitet och nöjes- och nattlivet utökades ytterligare. Samtidigt var det också de nya transportanläggningarna som kväste gatans glansdagar.
Där blev snabbt smutsigt, bullrigt och mörkt – de upphöjda järnvägsspåren skuggade det mesta, och allt fler ur annat än just de lägre klasserna började hålla sig därifrån. Bowery blev ett naturligt tillhåll för fattiga, fallna och kriminella människor. Under 1913 skrev president Theodore Roosevelt en essä i vilken han jämförde The Bowery med helvetet.
Vid sekelskiftet förekom en musikal kallad A Trip To China Town i vilken det fanns en sång titulerad The Bowery. Refrängen var som följer:
The Bow’ry, the Bow’ry!
They say such things,
And they do strange things
On the Bow’ry! The Bow’ry!
I’ll never go there anymore!
Vid tiden var området ständigt förekommande bland tidningsrubrikerna, med misshandel, mord, rån och annat hemskt från samhällets skuggsida. Senare, under 1940-talet var Bowerys rykte så pass att gatan i folkmun kallades »Skid Row«. En skid row kan vara allt från en fattig stadsdel till ett »red-light district« (bordelldistrikt), till ett samlingsområde för människor som generellt anses leva på samhällets botten.
Det var för övrigt kring skarven 1800–1900 som tatuerare blev ett typiskt inslag i kvarterets omgivningar. Det skulle sedan så förbli under många år, inofficiellt som officiellt – före som under och efter tatueringsförbudet som rådde i staden mellan 1961–1997. Naturligtvis huserar tatueringsstudior i distriktet än idag.
Här finner du de artiklar som Tatuteket hittills publicerat om just Bowery-orienterade tatuerare.
Som myterna insinuerar var The Bowery i sanning ingen miljö för dunungar; det krävdes ett och annat både av de som tatuerade och de som lät sig tatueras där. Fylla och slagsmål var vanliga inslag, liksom rån, hot och skadegörelse. Hade man otur kunde tatueringen ibland bli dubbelt så dyr än väntat och stretade man emot med att betala fanns där stick-, kross- och skjutvapen bland övertalningsmetoderna.
Idag är Bowery något helt annat. Som så många andra originella, mångåriga stadsdelar världen över har också detta distrikt gått från folklighet till exklusivitet. Där finns nu antikvitetsaffärer, vintage-boutiquer, gallerier och presentbutiker. Detta toppat med vinds- och takvåningar och för både en- och tvåsiffriga $-miljonbelopp. Dock verkar det som att dess historia och rykte ännu är seglivat, vilket så klart är högst glädjande i Tatutekets sammanhang.
Källor: