Larsson, Anders [Tattoo Andy]

Foto av Tattoo-Andy; skäggig man i sextioårsåldern, tatuerandes en annan äldre mans ben.Anders »Tattoo-Andy« Larsson, 1959–, är en på många sätt unik svensk tatuerare, född och uppvuxen i Halmstad. Att som sjuttonåring bli den första svensken på stråket i 1970-talets Nyhavn är sannerligen något att tala om.

Vägen till professionell tatuerare påbörjade Andy redan när han knappt hunnit börja mellanstadiet. De bidragande orsakerna och influenserna var flera. Dels kan man säga att det var ett arv, då hans far liksom farfar hade fallenhet för mer udda yrken. Exempelvis hade Andys farfar i sin ungdom varit cowboy i Amerika. Pappa Roy var yrkesverksam som sjöman, senare yrkesmilitär och legosoldat.

Det var också fråga om social miljö. Halmstad på den tiden var en färgstark hamnstad med internationell fartygstrafik. Med andra ord fanns till familjen många vänner och bekanta som var i sjösvängen som av tradition var tatuerade. Lillpojken Andy som tyckte mycket om att teckna, fascinerades naturligtvis av tatueringarnas särpräglade form och ton. Familjesemester i Danmark liksom studiebesök på Halmstad museum var andra bidragande orsaker.

Sin allra första tatuering gjorde han 1969, blott 10 år gammal, på en barndomskamrat. De vuxna blev inte särskilt glada över pojkarna upptåg men Andy fick mersmak. Hamnen som redan innan var en naturlig lekplats för den generationens Halmstad-grabbar blev för honom även en viktig observationsplats. Där kunde han träffa allehanda sjömän att byta information och motiv med. Ordet spreds snart att det i Halmstad fanns en grabb som var duktig på att tatuera. 12 år gammal kunde Andy därför packa sin väska, dra ut en fredagskväll, tatuera någon sjöbjörn eller raggare och göra sig någon krona.

Skolan var till motsats till hamnen ingen naturlig plats för honom. Efter sjunde klass fick han därför jämkad skolgång, vilket innebar att själva skolan reducerades till några timmar varje måndag. Resterande delen av veckan bestod istället av praktiskt arbete. Naturligtvis blev det hamnen för Andys del, varpå han fick än bättre koll på fartygens linjer och bättre kontakt sjömännen. Efter arbetstid kunde han på så vis uppsöka olika fartyg och erbjuda besättningen sina tatueringar. Lillpojkens penna med nålar hade bytts ut mot hemmagjorda elektriska maskiner och allt fler motiv lades till handlingarna.

Eftersom dåtidens antal verksamma tatuerare i Europa – för att inte tala om Norden, var mycket få, blev Anders »Andy« Larsson snart onämnd utanför sin lokala sfär. Inte minst tack vare sjömännen. 17 år gammal mottog han därför ett brev från Tato-Jack – en av de legendariska Nyhavn-tatuerarna. Brevet var en inbjudan att komma till Köpenhamn och arbeta i Jacks studio. Innan han ens blivit myndig började Andy sin professionella resa på Nordens mest kända och äldsta tatuerarströg; Nyhavn i Köpenhamn, Danmark.

Nyhavn var då kvarteren där allt hände. Där fanns krogarna, biljardhallarna, tatuerarna, fyllhundarna, sexsäljarna, etc. Med andra ord var Nyhavn mycket av ett äventyr för en svensk yngling. Men så snart Andy lärde känna de danska tatuerarna hade han sin egen flock att hålla honom bakom ryggen, som såg till att han inte råkade allt för illa ut. Likaså yrkesmässigt, då det var först här i Danmark som alla rutinerna föll på plats: vilka motiv som drog folk och hur de skulle göras; hur professionella tatueringsmaskiner kunde byggas och ställas in; vilka färger som var gångbara och inte; hur mer besvärliga kunder skulle tas; och hur man kunde få ut mesta möjliga inkomsten av en hård säsong; etc.

Detta krävde dock hårt slit och enträgna försök. Dåtidens tatueringsvärld var mycket hemlighetsfull och ingenting var gratis. Yrkesknepen vaktades noga och Andy var tvungen att arbeta sig till minsta smula specialkunskap. Som Andy själv berättat – och flera med honom, talade den tidens tatuerare inte ens om var de köpte sina servetter eller bläckkoppar. Det gällde inte bara att få in en fot, utan också att enträget jobba hårt och visa sig värdig. Att tatuerare drev med spontana lycksökare som sökte information eller lärlingsplats var inte ovanligt. När Andy arbetade hos Ole frågade densamma en frågvis kille om han kunde något om kvantfysik. När killen förvirrat svarade nekande på frågan, sade Ole att han i så fall tyvärr inte kunde bli tatuerare.

Porträtt av Andy som ung; tunn ung man med brunt hår och tatuerade armar, tatuerandes på annan person.Andy var hos Jack i perioder under 1976–1977. 1978 bjöds han att istället tatuera med Tato-Ole – redan då Köpenhamns stora äss, och idag en legend med råge. Ole hade bland annat en oerhörd förmåga vad det gällde att tatuera på fri hand, något som även Andy fick lära sig. Andy är än idag mycket duktig på att göra klassiska motiv helt på fri hand. Det vill säga att tatuera direkt utan någon stencil eller referensbild att gå efter. Därefter återgick Andy till Jack, åren 1979–1980.

1992 blev det egen studio hemma i Sverige – »Andys Tattoo«, Halmstad. Mellan 1980–1992 arbetade Andy ihop med andra tatuerare på andra platser. Exempelvis Göteborg; Helsingborg; Istedgade och Ekeby. Under denna period, och en bit in på 90-talet, arbetade Andy också Skandinavien runt med tivoli och motorcirkus. Förutom att tatuera arbetade Andy då, i egenskap av tivoliarbetare, som chaufför, roddare och byggare. 2009 lade han dock studiohatten på hyllan för gått, då värk tvingade Andy att sjukpensionera sig. 2013 gick studion officiellt vidare till »Räven« – före detta lärling.

Sedan dess är Andy som så många andra som började under 1960- och 1970-talet en levande legend. Tatueringsintresset har naturligtvis inte övergivits, utan tar sig numera uttryck i tatuering till husbehov, ett gediget samlande av tatueringshistoria, samt artiklar och dokumentärer. 2015 spelade Stefan Frankel, »Frankelfilm«, in dokumentären »Tattoo-Andy – A Journey of a Lifetime«, med Sverige-premiär i augusti 2016. När man 2018 för första gången delade ut mästarbrev till tatuerare var Andy en av de lyckliga få att erhålla ett sådant. Som han då sa till tidningarna räknades inte tatuering som ett riktigt hantverk eller faktiskt yrke då, trettio år tidigare. När han på 1970-talet skulle registrera firma i telefonkatalogen registrerades han som »diversearbetare«.

Källor: