Klockan är över tolv på natten och jag lyssnar på hur min medskribent, Helena Meyer, intervjuas av P4 Västerbotten. Programledaren presenterar Helena tämligen grafiskt genom att räkna upp all tatuerad hud han kan se, men avslöjar strax att hon var runt 24 år gammal när hon gjorde sin första. Med andra ord var Helena, med dagens mått mätt, »lite sen« med att göra sin första tatuering.
Samtidigt påminner jag mig om att jag själv var närmare 30 år när jag gjorde min första. Det var med andra ord typ nyss – blott 5–6 år sedan, som jag satte igång. Då tanken slår mig kan jag inte undgå att skrocka lite över att två så infernaliskt tatueringsintresserade som vi, inte var sådana att vi sprang iväg till första bästa studio så snart vi blev myndiga.
Jag tänker att det är en fin egenskap hos detta primaltangerande hantverk; det är aldrig för sent att låta tatuera sig. Det stora spannet som erbjuds känns härligt och det gör mig alltid lite extra glad när någon bekant tatuerare, på sociala medier visar upp en 70+ -årig kunds första tatuering.
Särskilt varm i hjärtat blir jag när tatueraren fått äran att göra den första tatueringen på sin egen morfar, farmor eller dylikt. Det finns, tycker jag, något obeskrivligt kärleksfullt i det, ett sorts band som knyts på flera plan utöver det rent fysiska.
En del i att jag blir extra glad när jag ser äldre generationer tatuera sig, är min vetskap om stigmat de växt upp med. Vi har ju alla hört den evigt seglivade myten om att det förr bara var horor, sjömän och kriminella som tatuerade sig, en myt som då var så pass frekvent att den förvandlades till allmänhetens sanning.
Just därför känns det som en liten seger och ett glatt hejarop var gång någon som växt upp med de värderingarna vågar ta steget. Beakta att den där tatueringen kanske varit en hemlig längtan eller dröm i 40–50 år.
Ännu en aspekt i detta är att vi här i väst ofta påvisar ett förakt för åldrandet. Våra ideal och framhållna värderingar kring attribut och förmåga tar sällan hänsyn till de äldre. Allt eftersom vårt samhälle rör sig allt snabbare, desperat efter utveckling och förnyelse, blir man idag snabbt gammal och utfasad. Ett talande exempel är hur Sveriges äldrevård fått lov att »utvecklas« de senaste ~30 åren. Enligt min ringa mening säger det en hel del om vår människosyn och grundläggande värderingar.
Men, möjligheten att tatuera sig – är du 27 eller 97 år – det spelar ingen roll, så länge du är levandes nog att beställa tid och ta dig till en studio och utstå en stunds sveda. Med det sagt vill jag uppmuntra mig själv och alla er, till att försöka att aldrig binda attribut till sådant som härkomst, kön eller ålder. Särskilt inte när det gäller kroppskonst. Kroppskonsten är flera gånger om bevisat gränsöverskridande i alla tänkbara led och kan tillhöra alla sorters människor på otaliga sätt. En raskt getöga på människans historia bekräftar detta.
För att inte vara helt partisk tänker jag dock även uttala min åsikt att tatueringar inte är för alla; bara för att alla rent teoretiskt kan tatuera sig betyder det inte att alla borde. Själva processen är både psykisk och fysisk – i olika utsträckning beroende av person, det är en permanent märkning, valet av motiv kan spela stor som liten roll.
Fast … är det bara din ålder som hindrar dig, är det egentliga hindret inget annat än de fördomar och vanföreställningar du indoktrinerats med. Ingen vill dö nyfiken och ingen minns en fegis, och så vidare.
Allt gott!
Mvh,
Tatukarien