Scratcher; hemmatatuerare; garagegaddare; köksbordscowboy … Ja, kärt – eller månne hatat – barn, har många namn. Internationellt vedertaget är dock begreppet »scratcher«. Vad detta syftar på är amatörtatuerare; ickeprofessionella personer som hemifrån tatuerar svart och är så att säga ”självlärda”.

Vad ordet i sig syftar på är det att många hemmapulare är så taskiga på vad de gör, att de snarare skadar huden än dekorerar den. Scratchers är därför, av förståeliga, skäl hatade av majoriteten professionella tatuerare. Speciellt, tror jag, av yngre professionella tatuerare, som inte har samma kunskap eller förståelse för branschens historia.

För att alla ska vara med på tåget är här några av de förståeliga skälen: scratchers gör dåliga jobb och ger branschen dåligt rykte, vilket i förlängningen förstärker stigmat kring tatueringar samt bidrar till att myndigheterna ökar kraven; scratchers gör rent av farliga jobb då de saknar koll på blodburna smittor, kontamineringsrisk och hygien; scratchers jobbar svart och konkurrerar med de professionella genom oerhört låga priser.

Nå, samtliga skäl kan diskuteras. I Sverige är exempelvis läget sådant att det främst är de professionella tatuerarna, snarare än myndigheterna, som bidragit till de ökade krav. I Sverige finns sedan Ove Skogs karriärstart en tradition av att sträva efter bästa möjliga anseende. Ove bidrog start som bekant till vad som idag är SRT för att bland annat stävja tatueringsstigmatieringen.

Vad gäller konkurrensen är detta en sanning med modifikation, då de flesta med sunt förnuft hellre väljer en studio än en polares polare som är ”bra på att rita”. Det är åtminstone vad jag hoppas, men kanske att jag har för höga förhoppningar om mänskligheten. Den mest påtagliga sanningen är väl kanske den – ja, jag spekulerar naturligtvis bara, att scratchers i allmänhet utgör större risk vad gäller infektioner och sjukdomar. Inte bara för att de sannolikt saknar nödvändig kunskap – det finns säkert garagegaddare med jättefina teoretiska kunskaper om kontaminering och blodsmitta – oavsett verkar de i en smutsigare miljö än professionella.

Jag låter dock skriva den här texten då jag tycker att det generella fördömandet av scratchers gått för långt – eller åtminstone saknar perspektiv. Jag förstår och respekterar naturligtvis problemen scratchers medför. Samtidigt kan jag inte låta bli att åberopa gråskalan i problematiken. Är en självlärd alltid dålig, oseriös, farlig och allmänt dum i huvudet? Svar nej. Det finns idag många numera professionella tatuerare, särskilt bland dem som varit med ett tag, som är självlärda.

Det finns också många tatuerare som började hemma, men som genom detta fann sig en lärlingsplats och fick rätt utbildning. Samt, när det en gång begav sig bland de pionjärer som lade grunden för detta yrke, var mer eller mindre alla så kallade scratchers. Visst träffade vissa av dem ibland andra som höll på, för att utbyta tips och idéer. I stort sett blev dock alla de gamla tatuerarna till hemma vid köksbordet. Visst, tiderna är andra nu och det finns därmed en helt annan kunskap och säkerhet – men inte fan hade jag vågat kliva fram till Norman Collins och kalla honom för en jävla scratcher!

Därmed önskar jag påstå att begreppet och grupperingen scratcher är missvisande och orättvist. Alla är inte idioter; alla är inte oseriösa slaskpundare med ovidkommande framtidsutsikter. Vissa tar det på minst lika stort allvar som de professionella men har av olika anledningar inte kunnat få sig en lärlingsplats. Bara det faktum att Ove Skog av alla tatuerare, faktiskt, rent tekniskt var en scratcher. Jodå, Ove började handsticka redan som pojke och lärde sig själv genom att på egen hand avancera efter de möjligheter som han hade. Inte hade han varit lärling någonstans när han startade Doc Forest på Aspudden.

Ja, ja, ja – jag vet. Tiderna var som sagt helt annorlunda då, och självklart ska man förespråka lärlingsskap och säkerhet framför allt. Det är jag helt för, alla gånger! Naturligtvis vill även jag att branschen ska hållas så ren och seriös som möjligt och på bästa sätt gynna tatueringskonstens utveckling. Ett lärlingsskap under ordentliga och trygga förhållanden är den optimala vägen att gå, även enligt de tatuerare som en gång började hemma vid köksbordet.

Samtidigt utesluter det ena per automatik inte det andra. Därav frågar jag mig: varför denna iver att på förhand döma och sprida hat och split, innan man känner till förhållandena? Varför göra likamedtecken mellan scratchers och varje helt eller delvis självlärd tatuerare, när en sådan grav generalisering inte ens ligger nära verkligheten?

Avslutningsvis önskar jag säga det att jag personligen gör skillnad mellan scratchers och tatuerare, på så vis att en scratcher är en idiot som gör skada medan en tatuerare är seriös och eftersträvar ett så bra hantverk som möjligt, självlärd eller inte. Hur man lärt sig hantverket spelar i ett större perspektiv inte så mycket roll som hur man förvaltar och utvecklar det. Det finns för mig alltså hemmatatuerare som är minst lika duktig som professionella, likaså professionella som mer sannolikt fick sin tatueringsmaskin i Corn Flakes-paketet.

En generell tumregel som dock gäller för tatueringar – precis som med allt annat, är att man får vad man betalar för. Låt aldrig priset styra kvaliteten på din tatuering. Oavsett pris är en tatuering i regel en livslång investering, därmed i allra högsta grad en prisvärd sådan. Oavsett var din tatuerare finns, gör dig själv en tjänst och sikta alltid på säkerhet och kvalitet, fast det innebär några hundralappar mer. Jag lovar, det är värt det! Går du till en studio och betalar rena pengar stödjer du dessutom branschens möjligheter för god utveckling.

P. S. Hetsa nu inte upp er och sätt julgröten i halsen, eller något annat otrevligt. Det här är ingen sanning av något slag. Det är en reflektion över nyanser och perspektiv kring problematiska förhållanden. Läs och begrunda, helt enkelt. Tyck sedan precis vad du vill. D. S.

Allt gott och en God fortsättning!

Mvh,
Tatukarien