Scratcher; hemmatatuerare; garagegaddare; köksbordscowboy … Ja, kĂ€rt â eller mĂ„nne hatat â barn, har mĂ„nga namn. Internationellt vedertaget Ă€r dock begreppet »scratcher«. Vad detta syftar pĂ„ Ă€r amatörtatuerare; ickeprofessionella personer som hemifrĂ„n tatuerar svart och Ă€r sĂ„ att sĂ€ga ”sjĂ€lvlĂ€rda”.
Vad ordet i sig syftar pÄ Àr det att mÄnga hemmapulare Àr sÄ taskiga pÄ vad de gör, att de snarare skadar huden Àn dekorerar den. Scratchers Àr dÀrför, av förstÄeliga, skÀl hatade av majoriteten professionella tatuerare. Speciellt, tror jag, av yngre professionella tatuerare, som inte har samma kunskap eller förstÄelse för branschens historia.
För att alla ska vara med pÄ tÄget Àr hÀr nÄgra av de förstÄeliga skÀlen: scratchers gör dÄliga jobb och ger branschen dÄligt rykte, vilket i förlÀngningen förstÀrker stigmat kring tatueringar samt bidrar till att myndigheterna ökar kraven; scratchers gör rent av farliga jobb dÄ de saknar koll pÄ blodburna smittor, kontamineringsrisk och hygien; scratchers jobbar svart och konkurrerar med de professionella genom oerhört lÄga priser.
NÄ, samtliga skÀl kan diskuteras. I Sverige Àr exempelvis lÀget sÄdant att det frÀmst Àr de professionella tatuerarna, snarare Àn myndigheterna, som bidragit till de ökade krav. I Sverige finns sedan Ove Skogs karriÀrstart en tradition av att strÀva efter bÀsta möjliga anseende. Ove bidrog start som bekant till vad som idag Àr SRT för att bland annat stÀvja tatueringsstigmatieringen.
Vad gĂ€ller konkurrensen Ă€r detta en sanning med modifikation, dĂ„ de flesta med sunt förnuft hellre vĂ€ljer en studio Ă€n en polares polare som Ă€r ”bra pĂ„ att rita”. Det Ă€r Ă„tminstone vad jag hoppas, men kanske att jag har för höga förhoppningar om mĂ€nskligheten. Den mest pĂ„tagliga sanningen Ă€r vĂ€l kanske den â ja, jag spekulerar naturligtvis bara, att scratchers i allmĂ€nhet utgör större risk vad gĂ€ller infektioner och sjukdomar. Inte bara för att de sannolikt saknar nödvĂ€ndig kunskap â det finns sĂ€kert garagegaddare med jĂ€ttefina teoretiska kunskaper om kontaminering och blodsmitta â oavsett verkar de i en smutsigare miljö Ă€n professionella.
Jag lĂ„ter dock skriva den hĂ€r texten dĂ„ jag tycker att det generella fördömandet av scratchers gĂ„tt för lĂ„ngt â eller Ă„tminstone saknar perspektiv. Jag förstĂ„r och respekterar naturligtvis problemen scratchers medför. Samtidigt kan jag inte lĂ„ta bli att Ă„beropa grĂ„skalan i problematiken. Ăr en sjĂ€lvlĂ€rd alltid dĂ„lig, oseriös, farlig och allmĂ€nt dum i huvudet? Svar nej. Det finns idag mĂ„nga numera professionella tatuerare, sĂ€rskilt bland dem som varit med ett tag, som Ă€r sjĂ€lvlĂ€rda.
Det finns ocksĂ„ mĂ„nga tatuerare som började hemma, men som genom detta fann sig en lĂ€rlingsplats och fick rĂ€tt utbildning. Samt, nĂ€r det en gĂ„ng begav sig bland de pionjĂ€rer som lade grunden för detta yrke, var mer eller mindre alla sĂ„ kallade scratchers. Visst trĂ€ffade vissa av dem ibland andra som höll pĂ„, för att utbyta tips och idĂ©er. I stort sett blev dock alla de gamla tatuerarna till hemma vid köksbordet. Visst, tiderna Ă€r andra nu och det finns dĂ€rmed en helt annan kunskap och sĂ€kerhet â men inte fan hade jag vĂ„gat kliva fram till Norman Collins och kalla honom för en jĂ€vla scratcher!
DÀrmed önskar jag pÄstÄ att begreppet och grupperingen scratcher Àr missvisande och orÀttvist. Alla Àr inte idioter; alla Àr inte oseriösa slaskpundare med ovidkommande framtidsutsikter. Vissa tar det pÄ minst lika stort allvar som de professionella men har av olika anledningar inte kunnat fÄ sig en lÀrlingsplats. Bara det faktum att Ove Skog av alla tatuerare, faktiskt, rent tekniskt var en scratcher. JodÄ, Ove började handsticka redan som pojke och lÀrde sig sjÀlv genom att pÄ egen hand avancera efter de möjligheter som han hade. Inte hade han varit lÀrling nÄgonstans nÀr han startade Doc Forest pÄ Aspudden.
Ja, ja, ja â jag vet. Tiderna var som sagt helt annorlunda dĂ„, och sjĂ€lvklart ska man föresprĂ„ka lĂ€rlingsskap och sĂ€kerhet framför allt. Det Ă€r jag helt för, alla gĂ„nger! Naturligtvis vill Ă€ven jag att branschen ska hĂ„llas sĂ„ ren och seriös som möjligt och pĂ„ bĂ€sta sĂ€tt gynna tatueringskonstens utveckling. Ett lĂ€rlingsskap under ordentliga och trygga förhĂ„llanden Ă€r den optimala vĂ€gen att gĂ„, Ă€ven enligt de tatuerare som en gĂ„ng började hemma vid köksbordet.
Samtidigt utesluter det ena per automatik inte det andra. DÀrav frÄgar jag mig: varför denna iver att pÄ förhand döma och sprida hat och split, innan man kÀnner till förhÄllandena? Varför göra likamedtecken mellan scratchers och varje helt eller delvis sjÀlvlÀrd tatuerare, nÀr en sÄdan grav generalisering inte ens ligger nÀra verkligheten?
Avslutningsvis önskar jag sÀga det att jag personligen gör skillnad mellan scratchers och tatuerare, pÄ sÄ vis att en scratcher Àr en idiot som gör skada medan en tatuerare Àr seriös och efterstrÀvar ett sÄ bra hantverk som möjligt, sjÀlvlÀrd eller inte. Hur man lÀrt sig hantverket spelar i ett större perspektiv inte sÄ mycket roll som hur man förvaltar och utvecklar det. Det finns för mig alltsÄ hemmatatuerare som Àr minst lika duktig som professionella, likasÄ professionella som mer sannolikt fick sin tatueringsmaskin i Corn Flakes-paketet.
En generell tumregel som dock gĂ€ller för tatueringar â precis som med allt annat, Ă€r att man fĂ„r vad man betalar för. LĂ„t aldrig priset styra kvaliteten pĂ„ din tatuering. Oavsett pris Ă€r en tatuering i regel en livslĂ„ng investering, dĂ€rmed i allra högsta grad en prisvĂ€rd sĂ„dan. Oavsett var din tatuerare finns, gör dig sjĂ€lv en tjĂ€nst och sikta alltid pĂ„ sĂ€kerhet och kvalitet, fast det innebĂ€r nĂ„gra hundralappar mer. Jag lovar, det Ă€r vĂ€rt det! GĂ„r du till en studio och betalar rena pengar stödjer du dessutom branschens möjligheter för god utveckling.
P. S. Hetsa nu inte upp er och sÀtt julgröten i halsen, eller nÄgot annat otrevligt. Det hÀr Àr ingen sanning av nÄgot slag. Det Àr en reflektion över nyanser och perspektiv kring problematiska förhÄllanden. LÀs och begrunda, helt enkelt. Tyck sedan precis vad du vill. D. S.
Allt gott och en God fortsÀttning!
Mvh,
Tatukarien
Problemet Àr nÀr vi inte skiljer pÄ individnivÄ och strukturnivÄ.
Lite som med lÀrare eller lÀkare, det finns folk som utan utbildning Àr goda pedagoger och lÀkare (individer) det betyder inte att vi pÄ en strukturellnivÄ vill se det sÀttas i system. Bara för att nÄgra individer klarar av att bli skickliga utan utbildning ska vi inte uppmuntra det och dÀrför ska vi förhÄlla oss till fenomenet kritiskt pÄ ett generellt plan, för det kommer alltid gÄ att finna undantag bland individer nÄgot som Àr högts ointressant nÀr det kommer till utvecklingen av en kÄr eller yrkesgrupp. En individ som Àr outbildad behöver inte vara sÀmre, dÀremot mÄste vi kunna sÀga att som grupp utgör de en fara för helheten som sÄdan.