Vid årsskiftet inför EU ett förbud för kemikalier som ofta ingår i tatueringsbläck.
Detta kan innebära stora svårigheter för en bransch som arbetat hårt för att skapa trygga och säkra rutiner kring tatuering och kroppskonst, något som Tatuteket skrivit om tidigare.

Det är naturligtvis viktigt att klargöra om tatueringsfärg innehåller hälsovådliga ingredienser. Samtidigt är det ironiskt. Tatueringsbranschen har antagligen aldrig varit så välkontrollerad, och de färger och verktyg som används, aldrig varit renare och mer ändamålsenliga än idag.

Jag vill dock lyfta ytterligare ett perspektiv. Oron för tatueringens inverkan på hälsan – må den vara fysisk eller psykisk, är inte ny. Den har uttryckts av representanter för medicinen, medier och andra instanser med makt under flera hundra år. Den må ha varit välgrundad många gånger, och jag vill verkligen understryka att jag är medveten om de risker som varit sammanknippade med tatuering genom historien. Min uppfattning är dock att denna oro många gånger har varit lika mycket moraliskt betingad som en genuin omsorg om de som tatuerar sig.

Det första kända receptet på tatueringsbläck kan vara beskrivet av den bysantinske hovläkaren Aetius någon gång under 500-talet. Bläcket ska ha bestått av barken från Akacieträdet, brons eller mässing, galla och vitriol. Ingredienserna krossades och blandades ut med vatten och vätska från purjolök. Med dagens mått mätt låter det inte som den mest hälsosamma sammansättningen, men det först är på senare år som det lyfts krav på att tatueringsfärger ska innehållsdeklareras och kontrolleras.

Tatueringsbläck har många gånger varit kolbaserade, men de har också innehållit tungmetaller som kadmium- eller kvicksilversulfid. Historikern Gemma Angel har bland annat studerat tatuerad hud på The Wellcome Collection i England, men skriver också om 1800-talets tatueringstraditioner och risker. Det rörde sig främst om syfilissmitta, något som det på den tiden inte fanns någon egentlig bot för. Den spreds genom orena tatueringsnålar, eller då tatueraren använde saliv eller urin för att blanda bläck eller rengöra tatueringen.

Sociologerna Josh Adams och Victoria Pitts har var för sig under tidigt 2000-tal undersökt hur medier rapporterar om tatuering. Än idag beskrivs de ofta i negativa ordalag, gärna med stora rubriker som ger bilden av något ödesdigert och förgörande. Victoria Pitts påpekar att av de 35 artiklar hon undersökte bestod den största delen av ett innehåll med syfte att chockera och peka ut tatueringen som ett socialt problem. Josh Adams menar att medias rapportering om kroppsmodifikation som en farlig praktik hjälper till att forma en syn på tatueringen som ohälsosam och riskabel.

Artiklar om farorna med tatuering har blossat upp med jämna mellanrum i svenska dagstidningar. Under 1920-talet handlar det mest om riskerna med tatueringsborttagning, men efter sekelskiftet kommer det mer och mer handla om faror med bläck och hygien, men också en fara för den psykiska hälsan.

I GT Kvällstidningen 1969 uttalar sig en läkare om att ”Tatueringarna beskrivs som missprydande” och han är oroad över att så kallade hemmatatueringar ökar i antal. 1980 beskriver en annan läkare medicinska faror som dåliga färger som innehåller kobolt, krom och kvicksilver och risk att smittas med hepatit och bakteriella infektioner. Samma år varnar GT Kvällstidningen för ”den nya modeflugan tatuering” som en man har blivit ”svårt sjuk” av. 1982 citeras en icke namngiven läkare som menar att tatuering kan leda till tvångstankar och sinnessjukdom och att tatuerade kan drabbas av ”gradvis men slutligen total upplösning av deras personlighet”.

Det sistnämnda kan, med moderna glasögon, verka skrattretande. Men för denne läkare var det antagligen en lika stor risk som en bakteriell infektion.

Tatueringen kommer inte att försvinna. Om det hade varit möjligt att utrota den hade det skett för länge sedan, Gud vet att människor har försökt förbjuda och förhindra andra att utöva den. Det som däremot riskerar att ske, precis som tatueraren LoSashimi säger till Svenska Dagbladet, att verksamheten riskerar att flytta under jord, och att den kommer att utföras av människor utan rätt kunskaper om hygien och hantverk. Tatuering är, precis som mycket annat, inte ofarligt. Många risker går att förebygga med kunskap om hygien, smittspridning och med ändamålsenliga färger och verktyg.

Det finns helt klart en vilja från samhället att diskutera risker och faror med tatuering. Det gäller allt från relevant oro kring sjukdomsspridning till moraliserade fantasier om psykisk ohälsa. Det har samhället velat i flera hundra år. Något som är tydligt för mig är det däremot saknas åtgärder som inte innebär att bara förbjuda, utan även erbjuda en möjlig väg framåt. Det skulle vara möjligt, en hel bransch med tatuerare skulle med glädje ställa sig bakom detta.

Det är tråkigt att se hur det har blivit, inte bara för de tatuerare och kunder som blir lidande, utan för att den påstådda omsorgen fortfarande inte är annat än illa förklädd moralpanik.

Källor:

• Adams, Josh. (2007). Transient Bodies, Pliable Flesh: Culture, Stratification, and Body Modification (Doktorsavhandling, School of the Ohio State University, Ohio). https://etd.ohiolink.edu/apexprod/rws_etd/send_file/send?accession=osu1181666499&disposition=inline
• Angel, Gemma. (2013). Atavistic Marks and Risky Practices: The Tattoo in Medico-Legal Debate, 1850-1950. I J. Reinarz & K. Siena (Red.), A Medical History of Skin: Scratching the Surface (s. 165–256). Routledge. https://www.academia.edu/1469107/Atavistic_Marks_and_Risky_Practices_The_Tattoo_in_Medico_Legal_Debate_1850_1950
• Axelsson, Rolf. (5 mars 1969). De tatuerade bör få samhällets hjälp. GT Kvällstidningen. Göteborg.
• Pitts, Victoria. (2000). Body Modification, Self-Mutilation and Agency in Media Accounts of a Subculture. I M. Featherstone (Red.), Body Modification (s. 291–304). Sage Publications. https://journals.sagepub.com/doi/pdf/10.1177/1357034X99005002016
• https://www.svd.se/forbud-kan-bli-dodsstot-for-tatuerare