Vikingarnas tatueringar

Färgfoto av blodig viking; närbild på ung mans ansikte. Hans huvud är rakat. Han har helskägg och mustasch. Över pannan löper ett grovt ärr. Ansiktet är täckt av blodstänk. Över foto ligger en vag nyansering av ett blågrönt vikingaornament.Var vikingarna tatuerade? Praktiserade de verkligen tatueringskonsten?

Ovanstående är ett par omformuleringar av en av de mest frekventa tatuerings-sökfrågorna på internet. Frågan har för all del funnits med länge, fast den har inte fått sådan uppmärksamhet förrän nu när allehanda TV-produktioner börjat dyka upp på våra skärmar. Det i sin tur har skapat en trend av »vikingatatueringar« baserade på runor, isländska tecken, fornnordiska mönster, etc.

Det mest sanningsenliga svaret i dagens läge lyder dock: »Mja, man vet inte så noga. Man tror att vikingarna var tatuerade, utifrån vissa historiska insinuationer, men det finns inga bevis för det«.

Ännu har ingen stött på några mumifierade kvarlevor av vikingar, varför konkreta biologiska bevis helt saknas. Kunde man ha turen att hitta en tatuerad viking i samma skick som de egyptiska mumierna – eller Ötzi, vore det en helt annan sak. Tyvärr har man heller inte några talande arkeologiska bevis, i form av exempelvis nålar eller bläckskålar.

Allt som egentligen finns är tvehågset tolkningsbara dokumentationer på arabiska. Vikingarna dokumenterade tyvärr själva ingenting utöver sina runristningar, vars otroligt korta meddelanden aldrig innehållit något om tatueringar. Allt är därav upphängt på »vittnesmål« från Ahmad Ibn Fadlan, en resande arabisk statsman, som iakttog »ruser« (svenska vikingar) i Österled, vid idag motsvarande Volga, Ryssland.

Förutom att beskriva deras badrutiner, beväpning, kläder och lynne, beskrev Fadlan också deras utseende. I raderna om hur ruserna såg ut har Fadlan skrivit: »[…] Från nageln intill halsen är de tatuerade i grönt med träd och andra bilder. […]«. Huruvida detta då var faktiska tatueringar beror på tolkningen. Flera källor påpekar att det arabiska ordet här som översatts till »tatuerade« lika väl kan tolkas mer allmänt till »mönstrade« eller »ornamerade«. Det kan alltså lika gärna vara ritat på kroppen som tatuerat i huden. Det kan ha varit någon form av kroppsmålningar kopplade till någon i tid närliggande ritual eller strid vikingarna varit med om eller stod inför.

Flera historiker menar också att detta kan vara rent påhitt från Fadlans sida. Att han då utöver att svartmåla vikingarna genom deras barbariska beteende och tvivelaktiga hygien, vidare önskar svartmåla deras kultur genom att påstå dem ha besudlat sina kroppar permanent. Å andra sidan hävdas att det klart sannolikt handlar om tatueringar, särskilt som de framträder som gröna – då svart tatueringspigment, speciellt från sot, i regel framträder som blått, grönt eller blå-grönt. »Träd och andra bilder« är troligtvis hur Fadlan tolkade typiska nordiska mönster och symboler.

Vidare påpekas att vad Fadlan än sett eller skrivit, återfinns inte tatueringar i några av de sagor eller kväden som finns kvar efter vikingarna. Å andra sidan har dessa sagor och kväden nedtecknats i efterhand av andra parter. Att dessa då inte nämner någon form av tatueringskonst bevisar heller ingenting. Vad som ligger vikingarna till fördel – om vi ska anta att de var tatuerade, är deras vidsträckta resor till flera »främmande« kulturer. Därmed behöver de inte alls ha praktiserat tatueringskonsten själva – de kan ha låtit andra tatuera dem. Sannolikt är förövrigt, om de själva praktiserade tatueringar, att de upphämtade kunskapen någonstans utomlands.

Andra källor kring vikingarnas utseende talar också om för oss att det förekom krigsmålningar, rituella kroppsmålningar och smink. Ett folk som då i andra sammanhang och på andra sätt smyckat sina kroppar, kan också antas ha smyckat sig permanent med tatueringar. Men, lika mycket som vi kan anta att, kan vi anta att inte. Oavsett vad vi tycker eller vill tro, finns det ännu inga bevis för att vikingarna var tatuerade.

Folk som försöker vill då och då ta »vägvisaren« – den isländska symbolen »vegvísir«, som någon sorts bevis av hävd. Särskilt som denna blivit en populär »vikingatatuering« idag. Dock är det så att denna symbol inte kan spåras längre tillbaka i nordisk kontext än till 1700-talet – till en trolldomsskrift vid namn »Galdrabok« (»Magiboken«). Den kan dock spåras något längre i annan kontext, då den förekommer i det engelska verket »The Solomon’s Testament« (»Salomons testamente«) – en skrift inom kristen mysticism från 1400-talet. Visst, om de olika källornas bärande tvistar de lärde. Fast oavsett källornas egentliga årtal eller referenspunkter dyker vägvisar-symbolen inte upp i Norden under vikingatiden. Allt talar för att den är senmedeltida och från annan kultur.

Källor:

Lämna ett svar