Harry Söderman föddes 1902 och blev med tiden en både känd och ökänd kriminaltekniker. Av en lycklig slump fick han, en kemist och ingenjör, plats som lärling i Lyon under den franske pionjären inom kriminologi: Edmond Locard. Locard hade i sin tur varit elev till Alexandre Lacassagne, som du kan läsa mer om i artikeln Den tatuerade kriminelle – en seglivad myt. Lacassagne menade att tatuering berodde på degeneration, en försämring av människan åt det mer primitiva hållet.

Han utvecklade ett intresse för kriminella miljöer och de kulturella uttryck som kunde vara knutna till dessa – däribland könsöverskridande identiteter och tatuering. Var intresset rent yrkesmässigt eller sträckte det sig längre än så?

En möjlighet kunde varit att Harry Södermans intresse för tatuering härstammade från Locard och Lacassagne, och att arkivmaterialet speglar en syn på tatuering som överensstämmer med deras. Det visar sig inte stämma helt och hållet.

Eftersom Söderman doktorerat på ballistik fick han smeknamnet (eller kanske öknamnet?) »Revolver-Harry«. Vem var Revolver-Harry?

Leif GW Persson har beskrivit honom som större än livet självt. Världens främste detektiv, Sveriges förste kriminalist, utbildad ingenjör, kemist och kriminaltekniker. I sin ungdom reste han Asien runt på cykel. Harry Söderman var mångsidig, begåvad och hyllad, med en lång meritlista.

Han var redaktör för Nordisk kriminalteknisk tidskrift, generalsekreterare i Internationella akademin för kriminalvetenskaper och chef för den nystartade Statens Kriminaltekniska Anstalt (SKA). Han deltog också när Oslo befriades efter Tysklands ockupation.

På Riksarkivet i Stockholm finns Harry Södermans familjearkiv. I tre volymer finns material med koppling till tatuering och tatueringskonst. Det är många fotografier, flera av dem föreställer celebriteter i tatueringsvärlden – Charlie Wagner till exempel. Det är i sig intressant och spännande, men arkivet innehåller mer än så. Harry Söderman samlade på artiklar från både svensk och internationell press, de flesta från 1920–1950. Bland mycket annat finns en följetong om en »kvinno-tatuerare« från det lite ökända och för sin tid sexuellt utmanande magasinet London Life. Det finns också nyhetsartiklar och notiser om hur tatueringen når nya målgrupper, bland annat kvinnor.

Harry Söderman diskuterade tatuering med andra. Bland annat med läkaren Johan Almkvist. Almkvist var specialist på syfilis och arbetade under en tid på Stockholms besiktningsbyrå för prostituerade kvinnor, Norrmalms klinik för män med könssjukdomar, samt S:t Görans sjukhus.

I samlingen finns tre studier skrivna av läkare. Den första är skriven av M.D. Marvin D. Shie, en amerikansk kirurg verksam i Cleveland. Artikeln publicerades ursprungligen i The journal of the American Medical Association (1928). Framsidan är försedd med en stämpel: »Professor Dr. Johan Almkvist« och »Till påseende« skrivet i blyerts. Den inleds med en kort beskrivning av tatueringens historia, men går sedan över till en noggrann redogörelse för tatueringen ur ett medicinskt perspektiv. Den andra heter Vår tids tatueringsväsen i Europa (1926) och är författad av Dr Johan Almkvist själv. Texterna överensstämmer till viss del, och det är inte orimligt att tänka sig att detta är information som läkare kommunicerade internationellt. Den tredje heter Japanese tattooing (1925) och är författad av Masaichi Fukushi, lektor på Tokyo Imperial University. Artikeln publicerades som ett referat från den 6:e kongressen för tropisk medicin.

Almkvist skriver till Harry och berättar om en patient som varit inlagd på S:t Görans sjukhus och blivit tatuerad av en annan patient med motivet »kvinnans ruin«. Tyvärr hade Almkvists fotograf semester, men patienten är beredd att posera för Söderman. Almkvist letar sedan rätt på sin före detta patient och lämnar ut hans kontaktuppgifter.

Harry skriver om tatuering i sin bok Brottets värld. Hur förbrytare avslöjas med kamera och mikroskop. Han lägger fram teorier om att tatuering kan vara ett utslag för masochism, och beskriver att de är mycket lämpliga som identifikationsmetod. Han betonar att tatuering ofta ses på sjömän, soldater och andra som inte kan anses vara mer kriminella än andra.

Det ska visa sig att han har ett eget personligt intresse av tatuering. I hans arkiv finns information och reklam för tatueringsmaskiner och material, instruktion i utförandet av tatuering, och fakturor och brevväxling där det framgår att Söderman efterfrågar och köper bilder på tatuerade människor och motiv. Han är i kontakt med tidningsredaktioner och detektivbyråer.

En del av informationen kommer från Tattoo artist school /Tattoo artist course som drevs av tatueraren Milton Zeis. Det var en korrespondenskurs där den intresserade kunde lära sig om allt från teckning, användandet av en elektrisk maskin, att driva en tatueringsstudio godkänd av myndigheter till att blanda eget tatueringsbläck.

Men det mest spännande är att Söderman gjort en förfrågan på ett tatueringsinstrument från ett företag som tillverkar medicinsk utrustning – G.L. Jacoby. Det beskrivs som ett modifierat massageinstrument och kan köpas med 2 eller 4 nålar för 80 kronor. Det är en tatueringsmaskin som inte påminner om dåtidens mer vanliga elektromagnetiska coil-maskiner. Tyvärr framgår det inte om maskinen blev tillverkad, om den ens fungerade, eller om Harry verkligen köpte den.

Harry Södermans son Erik har skrivit en biografi över sin far. Det visar sig att Harry själv tatuerade sig, med en ros på bröstet. Han tatuerade också sin fru med tre prickar i tumvecket och hon tatuerade in hans namn och lät tatuera en ros på axeln och en ödla på foten. Vilken sorts tatueringsmaskin som användes finns det dessvärre ingen uppgift om.

– Nästa artikel kommer att handla om tatueringen som ett intresse för medicinen. Jag kommer att gräva djupare i de läkarrapporter som finns i Harry Södermans arkiv och resonera kring synen på tatuering inom sjukvården – nu och då.

Källor:

• https://sv.wikipedia.org/wiki/Harry_Söderman
• https://www.svd.se/gw-om-sin-enda-idol-storre-an-livet-sjalvt
• Söderman Erik. (2010). Revolver-Harry Stockholm: Erik Söderman förlag.
• Söderman, Harry. (1927). Brottets värld. Hur förbrytare avslöjas med kamera och mikroskop: kriminalkåserier. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
• Bild på tatueringsmaskin: Offert på tatueringsinstrument daterat 12/9 1930: Svenska Riksarkivet SE/RA/721548/8/3.